En resa med Stadsmissionen på Pelle Svanslös bakgård!

Stadsmissionen i Uppsala uppfattas nog ofta som en organisation som hjälper hemlösa med bostad och något att äta. Det stämmer helt och hållet, men är bara en liten del av verksamheten. Med några rader vill jag beskriva hur jag upplevt en dag, i den verklighet Stadsmissionen lever i här i vår hemstad. IMG_8777Under onsdagen har vi, som sitter i Stadsmissionens Råd, besökt ett antal av Stadsmissionens verksamheter i Uppsala. Verksamheter som är väldigt breda, men som röd tråd att hjälpa utsatta människor av de mest varierande orsaker. Efter resan idag har man en stor klump i magen. Trots att jag varit engagerad i Stadsmissionen i fyra år visste jag inte hur illa det var ställt i Uppsala.IMG_8778Vi började på Kvinnobyrån där Karolina Carlén (andra från vänster) berättade om verksamheten. Den nakna sanningen kommer direkt. Våldsutsatthet och psykisk ohälsa är vardagen.

Här finns barnrummet där barnen till utsatta och slagna kvinnor kan leka. Här skulle inga barn behöva vara, men verkligheten är annorlunda. Hit kommer otroligt trasiga människor som personalen får ta hand om.

Här får vi höra om ”vänta barngrupper” med allt annat lika mot vanliga föräldragrupper, men med skillnaden att det finns våld med i bilden. Här driver man ett  baby café, där man kan träffas och få en stund  i trygghet, utan hot mot sig eller sitt nyfödda barn.

Här erbjuds enskilda samtal för den som vill tala med någon om sin otroligt tuffa verklighet.

Här kan man ordna tillfällig fristad för någon kvinna som behöver extra skydd, genom anonyma boenden.

Här får vi veta om medarbetare som behöver samtalsterapi för att klara av sitt arbete.

Rubrikerna i Aftonbladet blir helt plötsligt klädda i kött och blod och allt finns mitt ibland oss.

En annan viktig verksamhet är att ta hand om nyanlända kvinnor. Här finns ett program tillsammans med Arbetsförmedlingen som ger dessa utsatta kvinnor en första hjälp att ta sig in i samhället. Många gånger välutbildade kvinnor men med en traumatisk bakgrund samt nyligen anlända till ett nytt land utan några kontakter. Tänk vilka resurser dessa kvinnor blir när de lotsas ut i samhället.

IMG_8784Därefter var det Mikaelsgården på tur. Den kanske mest välkända av Stadsmissionens verksamheter. Här tar man emot mellan 150 och 180 utsatta människor dagligen mellan 7.30 och 14.00. Frukost serveras till frusna människor och man får möjlighet att tvätta, klippa sig eller återhämta sig från ren utmattning.IMG_8781Några dagbäddar tar hand om de som inte fått någon sömn under natten och det finns möjligheter till lite social samvaro och värme. Mikaelsgården tar hand om utsatta som är över 20 år. Barn får inte vara här vilket är förståligt.

Till skillnad mot andra ställen tillåter man även personer som är drogpåverkade att komma in. Slagsmål är inte ovanligt, hot är vardagsmat, här sker självmordsförsök eller allvarliga sjukdomsfall. Vissa kritiska politiker har åsikter mot att man tar emot påverkade människor. Stadsmissionen gör inte den gallringen för man inser att  ”någon måste jobba nära helvetet”. Man kan inte annat än hålla med. Vem skall göra det annars. Ibland är beslutsfattarna ofattbart långt från verkligheten. IMG_8782Jan-Olov Gustavsson är ansvarig för verksamheten och inger ett stort lugn och förtroende. Han berättar om verksamheten och att det krävs medarbetare och volontärer med stor grundtrygghet för att klara av arbetet. Han berättar engagerat om hur en person dog vid Mikaelsgården och hur Stadsmissionen arrangerade begravningen, där ett 60-tal andra utsatta deltog. Trots det sorgliga i situationen, var det viktigt för andra utsatta se att det faktiskt fanns någon som brydde sig, när alla andra svikit. Det finns olika nivåer på vad som blir viktigt i ens liv…

Jan-Olov berättar även hur man möter otroligt svårt psykiskt sjuka människor, som det är helt ofattbart att de får gå ute i samhället. Både som en fara för sig själva och framför allt för sin omvärld. Till Mikaelsgården kommer de ibland och de som arbetar där får se en verklighet som den allra största majoriteten av oss medborgare aldrig någonsin kommer att möta. Man kan undra hur psykvården fungerar i Sverige när man hör detta. Det som spars i en budget kostar mångdubbelt mer på ett annat. Pengar som egentligen kommer ur samma plånbok.

Hemlöshet är ett annat mycket stort problem som politikerna valt att ducka för. Det finns tomma sängar på vissa härbärgen vilket gör att man anser att problemen med hemlöshet är lösta.
Sanningen är en helt annan eftersom många av de som är hemlösa eller utsatta inte får, vill eller kan komma till dessa härbärgen. Stadsmissionen möter dessa människor dagligen och har en helt annan bild än politikerna. Bara efter dessa två besök är det en gåta för mig att kommunen inte öser resurser över Stadsmissionen och bidrar till att de enorma behoven kan minska i omfattning.

Ett samarbete som dock kommit igång tillsammans med kommunen är det så kalla ”crossroads”. Här är fokus på EU-immigranter som har en speciell situation, ofta med små barn. Dels kan man få en anpassad hjälp, dels får Mikaelsgården ett mindre tryck av EU-immigranter. Det pinsamma för kommunen är att man ger så små bidrag att det inte räcker till att driva verksamheten fullt ut. Men man har ju löst problemet (tycker man). Resten får Stadsmissionen lösa.IMG_8787Nästa anhalt var Hantverksslussen. Under ledning av Dirk Kehr, drivs en verksamhet där människor som varit utanför arbetsmarknaden får möjlighet till arbetsträning. Många av de som är i verksamheten har varit borta från arbetsmarknaden i mer än 10 år.  Ensamma, isolerade och otroligt rädda för att över huvud taget ta kontakt med andra människor. En träning som många gånger börjar med, att man vänjer sig med att möta medmänniskor. Sen får man ta nästa steg och fungera i en gemenskap samt få en liten gnutta självförtroende.
En arbetsträning som handlar om flera år av små små steg, för att till sist, när man når målet, kanske har ett riktigt jobb. Om arbetet är lyckosamt kanske man fått en person att lämna verksamheten på ca fem år. Här gäller en långsiktighet som är svår att hitta någon annanstans. Det finns exempel på unga personer som myndigheterna velat utförsäkra, men som kommit tillbaka till arbetslivet genom Stadsmissionens arbete. Den enkla lösningen är att utförsäkra någon, men vilken är den enda mänskliga? Känns som det är kvartalskapitalism även i socialtjänsten…IMG_8791Hantverksslussen fungerar som ett socialt företag med mål att leverera kommersiella produkter. Med designhjälp av studenter, har man t ex tagit fram denna leksakselefant. En produkt som redan fått uppmärksamhet och som kommer att gå att köpa bland annat på Stadsmissionens butik på Seminariegatan (Snart).IMG_8793Andra arbetsuppgifter man arbetar med är att laga, sy nytt eller göra om kläder så de kan säljas igen. Viktiga arbetsuppgifter för att förbereda sig för det verkliga arbetslivet. Här ser vi Rebecca Liljefors som handleder i arbetsträning.

Även här arbetstränar många väldigt utsatta och som har haft tunga missbruk eller psykisk ohälsa. Dirk berättar om den enorma glädje man känner, när någon som varit på arbetsträning i flera år, meddelar att han eller hon fått ett riktigt arbete. Bara ett sånt öde är värt all den mödan man lägger ner. På Hantverksslussen finns ett 15-tal som arbetar.

Har man varit så långt från arbetsmarknaden som många av dessa personer varit, är varje litet steg en seger. Till skillnad mot Kvinnobyrån och Mikaelsgården, så känner man en strimma hopp när man ser att det finns vägar ur utsattheten. Men eftersom behovet är så enormt mycket större än de resurser Stadsmissionen, får blir det ändå en känsla av hopplöshet som infinner sig.IMG_8797Nästa stopp är Stadsmissionens Second Hand butik på Seminariegatan. Verksamheten utvecklas mycket bra och tillgången av kläder, möbler, böcker och annat är stor. Här ser vi lagret av osorterade kläder. Ett råd. Skänk gärna, men kasta det som är trasigt eller dåligt själv, samt tvätta innan. Bara 50% av det som skänks är användbart och hanteringen av det som måste kastas tar stora resurser.

Även i butiken finns ett antal som arbetstränar. Alla Stadsmissionens verksamheter har en blandning av avlönade medarbetare, medarbetare som arbetstränar samt volontärer.IMG_8803Sista stoppet var på Katedralkafeét vid Domkyrkan. En kaféverksamhet som fungerar helt kommersiellt och drivs av Stadsmissionen. Även här är syftet att få människor som är i behov av arbetsträning, möjligheter att lära sig att arbeta på en vanlig arbetsplats. IMG_8800Sanna Sellberg till vänster är ansvarig för Katedralkaféets verksamhet. Till höger ser vi Stadsmissionens ansvarige Margareta Svensson-Paras. Sanna har gjort ett grymt bra jobb sedan hon började för ett år sedan och verksamheten ger nu ett överskott som bidrar till övriga verksamheter i Stadsmissionen.
Med erfarenheter som kökschef bl a på restaurang i London, kom Sanna tillbaka till Uppsala. Med ett stort hjärta att bidra till något, hoppade hon på jobbet som ansvarig för Katedralkaféet. Imponerande!

Totalt finns ett 25-tal anställda på Stadsmissionen i Uppsala. Dessa 25 leder ett 75-tal som är i arbetsträning och ett 100-tal volontärer. Alla volontärer går speciella utbildningar för att klara av att möta den tuffa verklighet man möter i vardagen. I Uppsala har man en ovanligt låg medelålder på volontärer. Ca 30 år är snitt, med den yngsta som 16 år och den äldsta som 90.

Även om jag känt till utmaningen i stora drag så var dagens resa en chock i hur illa det egentligen är med Uppsala. Vi får höra att det går bra för Uppsala, men ingen stad är väl bättre än sin sämsta del. Ingen kan tycka att det går bra för Uppsala, om staden ruttnar inifrån. Vi kan inte överlämna åt en Stadsmission med begränsade resurser att lösa detta tillsammans med andra frivilliga organisationer. Kommunen måste ta ett betydligt större ansvar. Både ge mer resurser och tänka långsiktigt. Man kan inte ge bidrag några månader i taget när omfattande verksamheter byggs upp och behovet växer. Ryck upp huvudet ur sanden och ge denna typ av verksamheter rätt resurser och skapa långsiktiga samarbeten (typ 5-10 år).

Samtidigt krävs det att vi vanliga Uppsalabor och Uppsalaföretag ställer upp. Med pengar, med kläder, med tid och med engagemang. Men likes på Facebook räknas inte även om jag tycker ni skall gilla Stadsmissionens facebooksida https://www.facebook.com/pages/Uppsala-Stadsmission/163291010383123?fref=ts.

På Pelle Svanslös bakgård finns Uppsalas mest utsatta. Och de blir allt fler. Vill du bidra som månadssparare, arbeta som volontär, testamentera eller på annat sätt bidra. Kontakta Stadsmissionen i Uppsala på http://www.uppsalastadsmission.se/dh eller insamlingschef Ewa Johansson Mobil 070-303 10 09 – ewa.johansson@uppsalastadsmission.se.

Jag skriver detta som privatperson och inte på uppdrag av Stadsmissionen, vilket är viktigt att veta.

 


Kommentera