Att arbeta i en elitidrottsstyrelse

Med jämna mellanrum kommer styrelsearbetet i idrottsföreningar upp till diskussion. Just nu är det Almtuna, Sirius Bandy och Uppsala basket som fått medial uppmärksamhet. När det gäller Almtuna och Sirius Bandy är det den dåliga ekonomin som förorsakat den föga smickrande uppmärksamheten. Så snart det hettar till så kommer också kritiken. Viss kritik befogad medan annan är baserad på okunskap. Då detta inte bara är ett problem i Uppsala utan i i stort sett hela landet kan man undra vad det är som gör att just idrottsklubbar har så svårt att få ekonomin att gå runt. Jag har inte gjort någon vetenskaplig undersökning men har själv erfarenhet från styrelsearbete i Sirius Fotboll och Sirius Huvudklubb.

Sirius_CMYK

I de flesta styrelser sitter representanter från näringslivet. Något som borde borga för erfarenhet att sköta ekonomin, men i verkligheten blir det inte alltid så. Varför då kan man undra?

Jag upplever själv att man underskattar komplexiteten i verksamheten. I ett företag mäts man affärsmässigt. Företagets grundläggande framgångar och verksamhet är i mångt och mycket grundat på lönsamheten och att det finns en marknad för produkten. I idrotten är det resultaten på planen som mäts av omvärlden, inte antalet betalande kunder (åskådare/sponsorer). Det blir två skilda världar som inte har så lätt att enas.

När jag kom till Sirius Fotboll i mitten av 2000-talet var klubben i djup kris. Både ekonomiskt och idrottsligt. Vi var ett nytt gäng som satte tänderna i utmaningen och lyckades med hårt arbete få ordning på ekonomin. Parallellt lyckades vi gå upp i Superettan och vi hade en kombination  av ekonomi i balans och sportsliga framgångar. En kombination som inte är allt för vanlig och definitivt inte enkel.

Till skillnad mot ett företag så mäts en idrottsklubb uteslutande efter den idrottsliga presentationen. Idrotten är ansiktet utåt, laget har fansen och media bedömer varje nyförvärv, varje träningsmatch, skador och placeringar i tabellen. Styrelsen är mer eller mindre ett nödvändigt ont och skall inte lägga sig i.
Det är nog den avgörande skillnaden mellan idrott och företagande. Det är också det som är huvudorsaken i att man ibland kommer i problem. Helt enkelt att den idrottsliga verksamheten ställer krav på spelare, träningsläger, träningsförutsättningar etc för annars kan man inte nå de mål som satts upp. Jag har själv upplevt hur svårt det är att stå emot idrotten, när kraven kommer.

Med detta i bakhuvudet är det lätt att skruva upp intäktsbudgeten. Man hoppas att det skall komma några hundra åskådare till per match och man tror att man kan öka sponsorintäkterna med x antal 100.000. De två intäktskällor som är överlägset störst. Visst kan det fungera. Första året i Superettan 2007 gick strålande. Publiken strömmade till liksom sponsorerna. Alla ville vara med när det gick bra och året blev både idrottsligt och ekonomiskt en framgång. Det var också med det i bakhuvudet vi gick in i säsongen 2008. Tränarkraven ökade, spelarlönerna likaså. Budgeten höjdes inte speciellt mycket, men problemet var när resultaten uteblev. Tomt på läktarna och sponsorer tappade intresset. Den lilla reserv som fanns gick åt. Året därpå blev ändå värre och respass till Div 1 igen.

Trots att man försöker planera för alla eventualiteter är det nästan omöjligt att anpassa en förening som degraderas. TV-pengar försvinner och sponsorerna vill inte betala lika mycket. Speciellt många minuter i TV syns man inte i Div 1. Så det blev några svåra år, men Sirius räddades av det allmänt kända samarbetet med Bengt Ågerup. Ett samarbete som givit Sirius Fotboll en nödvändig stabilitet och som gör att man kan satsa både på ungdomssidan och damsidan samtidigt som man har ett konkurrenskraftigt lag i Superettan.

Frågan kommer dock tillbaka. Varför är det så komplicerat att arbeta i en styrelse i en elitförening. Jag kan naturligtvis inte tala för alla, men jag tror huvudorsaken är svårigheten att stå emot kraven från media, tränare, spelare och fans. Får vi inte köpa den spelaren osv. Att stå emot där tror jag är huvudfrågan. Hur man ändå kan bli framgångsrik är knepigare. Men att långsamt bygga med egna talanger är en viktig del (inte enkelt det heller för övrigt). Något som tar lång tid och man måste stå emot omvärldens snabba krav på framgång.

När det blåser hårt så poppar det alltid upp så kallade experter. Såna som i efterhand exakt vet hur man skulle ha gjort. Att vara expert i efterhand är ju inte så svårt, men att slänga ur sig ilskna kommentarer om styrelsernas inkompetens är standard. Tänk om dessa experter kunde bidra till lösningen istället, men att sitta hemma i soffan och ha åsikter är inte samma sak som att man är beredd att ta ansvar för sitt tyckande.

Självklart skall kritik kunna ges när det finns brister. Men frågan är vem som vill sätta sig i en styrelse i en idrottsförening i framtiden? Alla ledamöter i Uppsalas föreningsliv är oavlönade, dvs ideellt arbetande. Även på elitnivå. Vad är det som gör att man är beredd att lägga 100-tals timmar om året och mest arbeta med bekymmer? För operativt arbete måste man vara beredd på, då det sällan finns avlönade resurser, för alla de uppgifter som behöver genomföras. Att man sen i slutändan kanske till och med får stoppa in egna pengar som belöning kryddar inte nöjet av styrelsearbetet.

Jag tror idrotten måste tänka om. Om inte pengarna räcker till, för att få verksamheten att gå ihop måste kostnaderna minska. Spelarlöner, planhyror, resor och andra kostnader måste anpassas. Jag tror att de flesta klubbar betalar för mycket för sina spelare i förhållande till ekonomiska förutsättningar och underhållningsvärde. Egentligen en dålig anpassning till marknaden. Någonstans är det ju den produkt man säljer, som skall betala för verksamheten. Och det kanske helt enkelt är får dåligt underhållningsvärde i konkurrens med annat som är grunden till problemen.

Slutligen måste en kommun som Uppsala besluta sig för om man vill ha elitidrott eller inte.  Jag tror inte att någon idrottsförening känner helhjärtat stöd från kommunen. Istället ses man som en jobbig kostnad som bara kräver nya arenor och är dåliga på att betala fakturor. Min absoluta övertygelse är att elitidrott är en av de viktigaste faktorerna för att få en utvecklad breddidrott. Breddidrotten är kanske den allra viktigaste faktorn för att ungdomar skall ha en vettig sysselsättning, uppfostras i lagarbete samt få nödvändig motion. Därför tycker jag att det är självklart att kommunen måste vara mycket mer aktiv i sitt stöd för elitidrottsföreningarna och ge dem rätt förutsättningar.

Sammanfattningsvis tror jag att:
– styrelsen måste ta kommandot över de idrottsliga besluten
– löner etc måste marknadsanpassas till vad omvärlden är beredd att betala
– man måste bygga långsiktigt med egna talanger,
-kommunen måste ha en helt annan inställning för att stödja elitidrotten
-styrelserna måste grunda budgeten på fakta och inte förhoppningar.

För det är naturligtvis inte bara skit att jobba i en idrottsstyrelse. Tvärtom, det är en väldigt stor glädje och energikick att arbeta med idrott och de gånger man lyckas är belöningen enorm.  Jag lämnar Sirius Huvudklubbs styrelse nu i februari. Fotbollen lämnade jag för några år sedan. Sedan 2002 har det hänt otroligt mycket och resan har varit fantastisk. Till syven och sist är det inte ekonomin som jag kommer ihåg av alla de här åren,utan alla de underbara människorna man fått jobba med. Nu får jag hålla tillgodo med Vaksalas U17 grabbar som skall spela pojkallsvenskan. Min uppgift där? T ex dra in pengar…

 


Kommentera