Det där med att starta projekt…

Under hela mitt liv har jag funderat på varför jag hamnar i lite komplicerade utmaningar. Troligtvis hänger det ihop med en personlighet där man hela tiden vill påverka och förändra. Vill man det måste man starta projekt, och när man startar projekt, så börjar man med målet och sen arbetar sig bakåt. Det är också då man möter alla som säger att det inte går. Jag har lärt mig att inte negligera den typen av kommentarer. Istället ge projekten lite balans, vilket jag insett är klokt. Men det har sällan lett till att ett projekt inte blivit av, bara korrigerat lite i processen. Hur kan då ett projekt se ut?

Ett typiskt ”omöjligt” projekt som blev otroligt mycket svårare än planerat var Pakweep i Khao Lak. Idén kom på en joggingtur på stranden med Magnus Axelid. Tänk att starta en sömmerskeverksamhet i Khao Lak och sysselsätta fattiga kvinnor samt skapa ett varumärke på kläder. Jag såg framför mig en fabrik med engagerade och välmående kvinnor som fått en värdig sysselsättning. Butiker med Pakweepkläder och hela Khao Lak regionen som en nytt centrum för produktion av textil.
Målet var tydligt och Khao Lak skulle bli ett nytt Gnosjö. Finansieringen skulle vara mikrolån och förebilden var Hand in hand, Percy Barneviks fantastiska projekt. Parallellt skulle varumärket byggas…

Sagt och gjort. Ett amerikanskt lärarpar blev projektledare på plats. Jag åkte hem med massor av energi, övertygelse och en grym affärsplan.  Glasklart tänkte jag. För att göra en lång historia kort gjorde jag alla klassiska misstag som jag redan visste om men inte vill se. Driva verksamhet på distans är svårt, hitta rätt folk ännu svårare. Vem skulle sälja och vem var kunden, var fick vi tag i tyg, vilken typ av symaskiner etc. Bara att ta fram en etikett till en t-shirt var ett jätteprojekt. Att hitta  någon som kunde utbilda sömmerskor var nästan omöjligt. Men allt detta löste sig på ett eller annat sätt. Det tog tre år, massor av utmaningar, en rejäl slant och upprepade bakslag. Projektet blev inte ens en bråkdel av vad jag en gång siktade mot.
Men jag kan ändå konstatera att det idag är en liten fungerande verksamhet som står på egna ben och som med all säkerhet kommer att växa. Pakweep är ett varumärke och det sysselsätter några och på sikt fler. Lärdomarna blev många och ansträngningarna att inte lägga ner var stora. Att driva projekt handlar alltid att få dem i mål, framför allt när det är andra människor inblandade.

Ett annat ”omöjligt” projekt med en helt annan framgång är Memories Beach bar i Khao Lak. Stora olikheter såklart, men den största skillnaden är personen/entreprenören. Ching som min kompanjon heter i Khao Lak har gjort en fantastisk resa och verksamheten går strålande. Även här har resan varit krokig och det tog flera år innan det stod på egna ben. Men nu är det ett 25 tal sysselsatta och mycket uppmärksammat i media runt om i världen. Egentligen var projektet lika omöjligt, men personerna bakom fanns på plats och var grymma.

På Gallerix startade jag projekt hela tiden. Kritiken var tidvis massiv framför allt från de som skulle hitta de tekniska lösningarna eller skeptiska franchisetagare. Jag förstår dem, men de fick inte stå ivägen för utvecklingen. Jag är övertygad om att de ständigt nya projekten, var det som gav oss den utveckling vi lyckades med och den framgångsrika kedja Gallerix en gång i tiden  var.  Tittar man på det med lite perspektiv var Gallerix egentligen inget bra projekt över huvud taget. Men med det underbara team vi var så lyckades vi få det att flyga och bli ett koncept som blev känt långt utanför Sveriges gränser. En hemlighet var de ständiga utvecklingsprojekten och förmågan att hitta rätt människor. Kreativiteten var stor.

2015 skiljer sig inte alls. Bara hur de yttrar sig. Jag och Anneli har under några år funderat på hur vi skall hitta en julgåva för anställda i företag med nöje för mottagaren och nytta för samhället. Resultatet har blivit en bok som vi kallar ”För en god sak” i samarbete med Södra Tornet och Stadsmissionen. En variant på kokbok där vi presenterar ett 20-tal restauranger tillsammans med historier från det Uppsala som Stadsmissionen ser.  Det jag vill komma till är vad som händer när man satt målet. Att se nyttan och fördelarna med idén var det inget problem med. Utmaningen blir att ta fram en bok som både skall vara proffsig, intressant och med stort värde för både givare och mottagare. Förläggare har jag aldrig varit, men nu är det dags. Hade jag vetat vad det inneburit hade nog projektet aldrig blivit av. Liksom de flesta andra av mina projekt. Redan när målet sätts upp finns det en liten varningssignal som pockar på uppmärksamhet. Som tur är kan den snabbt kvävas genom att man hela tiden fokuserar på målet och effekten. Något man får sota för ibland, men som oftast leder till någon form av utveckling.

Alla projekt blir inte framgångsrika. Så är det bara. En del får man helt enkelt lägga ned. Men de allra flesta har lett till någon form av utveckling även om det initiala målet har fått justerats.

Min personliga reflektion är att det startas alldeles för få projekt i Sverige. När man startar ett projekt är man i rörelse. Det behöver inte vara ekonomiska vinster, men någon typ av förbättring är nästan alltid ett projekt och det skapar engagemang.
Sitt inte där och ångra något du gått och funderat på. Alldeles får många som säger ”Jag tänkte göra, jag gör det sen, eller jag kan inte”. Mitt råd, tveka inte kör igång. Projekten behöver inte vara stora, tvärtom. Sen gäller det att engagera rätt människor som ger projektet energi samt fokusera på målet. Det värsta som kan hända är att det går åt helvete…


Kommentera