Styrelseordförande i Uppsala Stadsmission

IMG_0619I torsdags blev jag vald till styrelseordförande i Uppsala Stadsmission. Ett otroligt smickrande uppdrag, men också ett uppdrag fyllt av extremt många utmaningar.

Jag har jobbat i det som kallas Stadsmissionens Råd under ca 4 år (ett företag hade kallat det ett ”advisery board”). När jag började i Rådet hade jag en rätt vag uppfattning av vad Stadsmissionen egentligen arbetade med och hur det stod till, med behovet att hjälpa utsatta i samhället. Under åren har en helt annan kunskap och erfarenhet byggts upp. Jag visste inte vad Stadsmissionen och andra hjälporganisationer gjorde. I alla fall inte med ett sånt djup att jag kunde uttala mig om vilka behov som fanns. Jag visste inte vad som gjorde att man orkade brinna för arbetet och kunde inte föreställa mig hur illa det såg ut i Uppsala.

Med fyra års erfarenhet, har bilden börjat klarna. Eftersom vi koncentrerar oss på Uppsala så ligger även fokus där. Uppsala är en fantastisk stad, det håller jag med om. Men medaljen har en riktigt bedrövlig baksida. Om vi skall vara stolta över Uppsala fullt ut krävs stora åtgärder och många som samarbetar. Det finns många goda exempel. Ett av de nya grepp jag uppskattar mest är Gränslös Fotboll som Sirius Fotboll driver. Schysst framtid som Uppsala Basket driver är ett annat.

När jag fick frågan av min företrädare på ordförandeposten, Dan Lannerö, kände jag mig både smickrad och motiverad. Men samtidigt lite rädd. Vad är det jag ger mig in på. Fast jag gillar Pippi Långstrumps citat ”Det har jag aldrig gjort förut så det kommer att gå bra”, så det var aldrig någon tvekan.

Eftersom det är dumt att ta ut något i förväg ville jag ligga lite lågt till årsmötet i torsdags. Men nu när valet är gjort och uppdraget är mitt är det med fullt av energi jag tar mig an utmaningarna. Något lätt jobb är det definitivt inte, som Stadsmissionen har framför sig. Utmaningarna är enorma. Samtidigt måste man känna att varje människa vi kan betyda skillnad för, är en stor seger.

Att få in ett mer kommersiellt tänk i organisationen är en ambition. Vi är fantastiska på att hjälpa utsatta, men inte riktigt lika bra på att skapa ekonomiska resurser för vår verksamhet. Jag uppfattar att det finns ett stort intresse från både företag och privatpersoner att hjälpa till, men man vet inte riktigt vart man skall vända sig eller hur man kan hjälpa till.

Nu sätter jag mig strax på planet till Bangkok. När jag landar om 10 timmar, skall jag ha en plan klar för Stadsmissionens strategiska arbete för att skapa mer resurser. Naturligtvis grundat på det vi redan har. Dock med ett tydligare fokus på näringslivet och att få många att hjälpa till ofta.
Då får vi en stor kraft och kan arbeta gemensamt med alla Uppsalabor. Några behöver hjälp, många fler kan hjälpa till. Mottot när det gäller de utsatta är att ”Alla skall med”. Motto när det gäller oss som kan hjälpa till är att ”Alla skall med”. Om alla som kan hjälper alla som behöver kan vi lyckas med något unikt. Högt satta mål såklart, men jag vet att höga mål engagerar mer än mål som är lätta att nå.

Hur vi skall bygga detta, vet vi inte riktigt än. Men jag lovar att jag skall göra allt för att utveckla en plattform för alla Uppsalabor som på något sätt vill hjälpa till. Gör vi detta så bra som jag tror, kommer även de som aldrig funderat på att hjälpa till, köa för att få en del av ett mänskligare Uppsala.

 

Att arbeta i en elitidrottsstyrelse

Med jämna mellanrum kommer styrelsearbetet i idrottsföreningar upp till diskussion. Just nu är det Almtuna, Sirius Bandy och Uppsala basket som fått medial uppmärksamhet. När det gäller Almtuna och Sirius Bandy är det den dåliga ekonomin som förorsakat den föga smickrande uppmärksamheten. Så snart det hettar till så kommer också kritiken. Viss kritik befogad medan annan är baserad på okunskap. Då detta inte bara är ett problem i Uppsala utan i i stort sett hela landet kan man undra vad det är som gör att just idrottsklubbar har så svårt att få ekonomin att gå runt. Jag har inte gjort någon vetenskaplig undersökning men har själv erfarenhet från styrelsearbete i Sirius Fotboll och Sirius Huvudklubb.

Sirius_CMYK

I de flesta styrelser sitter representanter från näringslivet. Något som borde borga för erfarenhet att sköta ekonomin, men i verkligheten blir det inte alltid så. Varför då kan man undra?

Jag upplever själv att man underskattar komplexiteten i verksamheten. I ett företag mäts man affärsmässigt. Företagets grundläggande framgångar och verksamhet är i mångt och mycket grundat på lönsamheten och att det finns en marknad för produkten. I idrotten är det resultaten på planen som mäts av omvärlden, inte antalet betalande kunder (åskådare/sponsorer). Det blir två skilda världar som inte har så lätt att enas.

När jag kom till Sirius Fotboll i mitten av 2000-talet var klubben i djup kris. Både ekonomiskt och idrottsligt. Vi var ett nytt gäng som satte tänderna i utmaningen och lyckades med hårt arbete få ordning på ekonomin. Parallellt lyckades vi gå upp i Superettan och vi hade en kombination  av ekonomi i balans och sportsliga framgångar. En kombination som inte är allt för vanlig och definitivt inte enkel.

Till skillnad mot ett företag så mäts en idrottsklubb uteslutande efter den idrottsliga presentationen. Idrotten är ansiktet utåt, laget har fansen och media bedömer varje nyförvärv, varje träningsmatch, skador och placeringar i tabellen. Styrelsen är mer eller mindre ett nödvändigt ont och skall inte lägga sig i.
Det är nog den avgörande skillnaden mellan idrott och företagande. Det är också det som är huvudorsaken i att man ibland kommer i problem. Helt enkelt att den idrottsliga verksamheten ställer krav på spelare, träningsläger, träningsförutsättningar etc för annars kan man inte nå de mål som satts upp. Jag har själv upplevt hur svårt det är att stå emot idrotten, när kraven kommer.

Med detta i bakhuvudet är det lätt att skruva upp intäktsbudgeten. Man hoppas att det skall komma några hundra åskådare till per match och man tror att man kan öka sponsorintäkterna med x antal 100.000. De två intäktskällor som är överlägset störst. Visst kan det fungera. Första året i Superettan 2007 gick strålande. Publiken strömmade till liksom sponsorerna. Alla ville vara med när det gick bra och året blev både idrottsligt och ekonomiskt en framgång. Det var också med det i bakhuvudet vi gick in i säsongen 2008. Tränarkraven ökade, spelarlönerna likaså. Budgeten höjdes inte speciellt mycket, men problemet var när resultaten uteblev. Tomt på läktarna och sponsorer tappade intresset. Den lilla reserv som fanns gick åt. Året därpå blev ändå värre och respass till Div 1 igen.

Trots att man försöker planera för alla eventualiteter är det nästan omöjligt att anpassa en förening som degraderas. TV-pengar försvinner och sponsorerna vill inte betala lika mycket. Speciellt många minuter i TV syns man inte i Div 1. Så det blev några svåra år, men Sirius räddades av det allmänt kända samarbetet med Bengt Ågerup. Ett samarbete som givit Sirius Fotboll en nödvändig stabilitet och som gör att man kan satsa både på ungdomssidan och damsidan samtidigt som man har ett konkurrenskraftigt lag i Superettan.

Frågan kommer dock tillbaka. Varför är det så komplicerat att arbeta i en styrelse i en elitförening. Jag kan naturligtvis inte tala för alla, men jag tror huvudorsaken är svårigheten att stå emot kraven från media, tränare, spelare och fans. Får vi inte köpa den spelaren osv. Att stå emot där tror jag är huvudfrågan. Hur man ändå kan bli framgångsrik är knepigare. Men att långsamt bygga med egna talanger är en viktig del (inte enkelt det heller för övrigt). Något som tar lång tid och man måste stå emot omvärldens snabba krav på framgång.

När det blåser hårt så poppar det alltid upp så kallade experter. Såna som i efterhand exakt vet hur man skulle ha gjort. Att vara expert i efterhand är ju inte så svårt, men att slänga ur sig ilskna kommentarer om styrelsernas inkompetens är standard. Tänk om dessa experter kunde bidra till lösningen istället, men att sitta hemma i soffan och ha åsikter är inte samma sak som att man är beredd att ta ansvar för sitt tyckande.

Självklart skall kritik kunna ges när det finns brister. Men frågan är vem som vill sätta sig i en styrelse i en idrottsförening i framtiden? Alla ledamöter i Uppsalas föreningsliv är oavlönade, dvs ideellt arbetande. Även på elitnivå. Vad är det som gör att man är beredd att lägga 100-tals timmar om året och mest arbeta med bekymmer? För operativt arbete måste man vara beredd på, då det sällan finns avlönade resurser, för alla de uppgifter som behöver genomföras. Att man sen i slutändan kanske till och med får stoppa in egna pengar som belöning kryddar inte nöjet av styrelsearbetet.

Jag tror idrotten måste tänka om. Om inte pengarna räcker till, för att få verksamheten att gå ihop måste kostnaderna minska. Spelarlöner, planhyror, resor och andra kostnader måste anpassas. Jag tror att de flesta klubbar betalar för mycket för sina spelare i förhållande till ekonomiska förutsättningar och underhållningsvärde. Egentligen en dålig anpassning till marknaden. Någonstans är det ju den produkt man säljer, som skall betala för verksamheten. Och det kanske helt enkelt är får dåligt underhållningsvärde i konkurrens med annat som är grunden till problemen.

Slutligen måste en kommun som Uppsala besluta sig för om man vill ha elitidrott eller inte.  Jag tror inte att någon idrottsförening känner helhjärtat stöd från kommunen. Istället ses man som en jobbig kostnad som bara kräver nya arenor och är dåliga på att betala fakturor. Min absoluta övertygelse är att elitidrott är en av de viktigaste faktorerna för att få en utvecklad breddidrott. Breddidrotten är kanske den allra viktigaste faktorn för att ungdomar skall ha en vettig sysselsättning, uppfostras i lagarbete samt få nödvändig motion. Därför tycker jag att det är självklart att kommunen måste vara mycket mer aktiv i sitt stöd för elitidrottsföreningarna och ge dem rätt förutsättningar.

Sammanfattningsvis tror jag att:
– styrelsen måste ta kommandot över de idrottsliga besluten
– löner etc måste marknadsanpassas till vad omvärlden är beredd att betala
– man måste bygga långsiktigt med egna talanger,
-kommunen måste ha en helt annan inställning för att stödja elitidrotten
-styrelserna måste grunda budgeten på fakta och inte förhoppningar.

För det är naturligtvis inte bara skit att jobba i en idrottsstyrelse. Tvärtom, det är en väldigt stor glädje och energikick att arbeta med idrott och de gånger man lyckas är belöningen enorm.  Jag lämnar Sirius Huvudklubbs styrelse nu i februari. Fotbollen lämnade jag för några år sedan. Sedan 2002 har det hänt otroligt mycket och resan har varit fantastisk. Till syven och sist är det inte ekonomin som jag kommer ihåg av alla de här åren,utan alla de underbara människorna man fått jobba med. Nu får jag hålla tillgodo med Vaksalas U17 grabbar som skall spela pojkallsvenskan. Min uppgift där? T ex dra in pengar…

 

Kvotera politiker med företagarerfarenhet

När man som företagare skall anställa någon, är egenskaper som drivkraft, attityd och engagemang avgörande. Jag tror att det är exakt samma egenskaper som gör att man blir politiker. Man vill förändra och man har ett driv att förbättra samhället utifrån de egna idéerna.
När det gäller att anställa till ett företag, måste dessutom erfarenheter och kunskap inom det område man skall verka inom, finnas. Man måste ha en CV som matchar det ansvar och de uppgifter man skall arbeta med.

Om man ser samma behov i det politiska livet, kanske man kan få svar på varför det är så många brister i samhället. Det som ligger mig varmast om hjärtat och det som är motorn i hela samhället är entreprenörskapet. När man träffar politiker, lyssnar på politiker eller läser om politiker, verkar erfarenheten och kunskapen om entreprenörskap vara mycket bristfällig. Samma gäller definitivt inom facket.
Några exempel: För ett par veckor sedan kom LO med en rapport med tre huvudpunkter för att förbättra den svenska ekonomin. Inget av dessa tre var att underlätta för företagare eller skapa fler företag. Härom dagen var det Stefan Löfvens tur. Hans recept vid det tillfället, är att ställa krav på svenska företag att exportera mera. Vadå, är det statsministerns sätt att se detta? – Nu jäklar måste nu exportera mer!!! Som politiker måste väl jobbet vara att se till att förutsättningarna att driva företag är så bra som möjligt samt minska krånglet att exportera. Framför allt om man är Stadsminister… Att säga att företagen måste exportera mera är som att säga åt en höjdhoppare att hoppa högre. För att kunna se effekt, måste man ge rätt förutsättningar och förstå hur man bygger resultat. I

Detta var två exempel bland hur många som helst. Min slutsats är att skulle jag rekrytera med samma krav på kompetens som till ett företag, så skulle väldigt få av de politiker jag hör yttra sig, ens komma till intervju. Helt enkelt på bristande förståelse för en verklighet som bygger välfärden.

Att fördela det andra skapat behöver man inte vara så förbannat smart för. Men att förstå mekanismerna som skapar nya arbeten, är en helt annan och avgörande. På samma sätt som man pratar om kvotering av kvinnor i styrelser vore det lika självklart att minst 50% av alla som besätter platser i politiska sammanhang, måste ha varit företagare i minst 5 år. Då kanske man kan få folkvalda som förstår hur välfärd skapas, som kommer med nya kreativa lösningar, som kan sköta verksamhetens ekonomi och som bygga en vettig organisation. Jag säger inte att allt och alla är dåliga, men nog skulle det vara både klokt och uppfriskande att ställa andra erfarenhetskrav på de som styr över våra liv.

En resa med Stadsmissionen på Pelle Svanslös bakgård!

Stadsmissionen i Uppsala uppfattas nog ofta som en organisation som hjälper hemlösa med bostad och något att äta. Det stämmer helt och hållet, men är bara en liten del av verksamheten. Med några rader vill jag beskriva hur jag upplevt en dag, i den verklighet Stadsmissionen lever i här i vår hemstad. IMG_8777Under onsdagen har vi, som sitter i Stadsmissionens Råd, besökt ett antal av Stadsmissionens verksamheter i Uppsala. Verksamheter som är väldigt breda, men som röd tråd att hjälpa utsatta människor av de mest varierande orsaker. Efter resan idag har man en stor klump i magen. Trots att jag varit engagerad i Stadsmissionen i fyra år visste jag inte hur illa det var ställt i Uppsala.IMG_8778Vi började på Kvinnobyrån där Karolina Carlén (andra från vänster) berättade om verksamheten. Den nakna sanningen kommer direkt. Våldsutsatthet och psykisk ohälsa är vardagen.

Här finns barnrummet där barnen till utsatta och slagna kvinnor kan leka. Här skulle inga barn behöva vara, men verkligheten är annorlunda. Hit kommer otroligt trasiga människor som personalen får ta hand om.

Här får vi höra om ”vänta barngrupper” med allt annat lika mot vanliga föräldragrupper, men med skillnaden att det finns våld med i bilden. Här driver man ett  baby café, där man kan träffas och få en stund  i trygghet, utan hot mot sig eller sitt nyfödda barn.

Här erbjuds enskilda samtal för den som vill tala med någon om sin otroligt tuffa verklighet.

Här kan man ordna tillfällig fristad för någon kvinna som behöver extra skydd, genom anonyma boenden.

Här får vi veta om medarbetare som behöver samtalsterapi för att klara av sitt arbete.

Rubrikerna i Aftonbladet blir helt plötsligt klädda i kött och blod och allt finns mitt ibland oss.

En annan viktig verksamhet är att ta hand om nyanlända kvinnor. Här finns ett program tillsammans med Arbetsförmedlingen som ger dessa utsatta kvinnor en första hjälp att ta sig in i samhället. Många gånger välutbildade kvinnor men med en traumatisk bakgrund samt nyligen anlända till ett nytt land utan några kontakter. Tänk vilka resurser dessa kvinnor blir när de lotsas ut i samhället.

IMG_8784Därefter var det Mikaelsgården på tur. Den kanske mest välkända av Stadsmissionens verksamheter. Här tar man emot mellan 150 och 180 utsatta människor dagligen mellan 7.30 och 14.00. Frukost serveras till frusna människor och man får möjlighet att tvätta, klippa sig eller återhämta sig från ren utmattning.IMG_8781Några dagbäddar tar hand om de som inte fått någon sömn under natten och det finns möjligheter till lite social samvaro och värme. Mikaelsgården tar hand om utsatta som är över 20 år. Barn får inte vara här vilket är förståligt.

Till skillnad mot andra ställen tillåter man även personer som är drogpåverkade att komma in. Slagsmål är inte ovanligt, hot är vardagsmat, här sker självmordsförsök eller allvarliga sjukdomsfall. Vissa kritiska politiker har åsikter mot att man tar emot påverkade människor. Stadsmissionen gör inte den gallringen för man inser att  ”någon måste jobba nära helvetet”. Man kan inte annat än hålla med. Vem skall göra det annars. Ibland är beslutsfattarna ofattbart långt från verkligheten. IMG_8782Jan-Olov Gustavsson är ansvarig för verksamheten och inger ett stort lugn och förtroende. Han berättar om verksamheten och att det krävs medarbetare och volontärer med stor grundtrygghet för att klara av arbetet. Han berättar engagerat om hur en person dog vid Mikaelsgården och hur Stadsmissionen arrangerade begravningen, där ett 60-tal andra utsatta deltog. Trots det sorgliga i situationen, var det viktigt för andra utsatta se att det faktiskt fanns någon som brydde sig, när alla andra svikit. Det finns olika nivåer på vad som blir viktigt i ens liv…

Jan-Olov berättar även hur man möter otroligt svårt psykiskt sjuka människor, som det är helt ofattbart att de får gå ute i samhället. Både som en fara för sig själva och framför allt för sin omvärld. Till Mikaelsgården kommer de ibland och de som arbetar där får se en verklighet som den allra största majoriteten av oss medborgare aldrig någonsin kommer att möta. Man kan undra hur psykvården fungerar i Sverige när man hör detta. Det som spars i en budget kostar mångdubbelt mer på ett annat. Pengar som egentligen kommer ur samma plånbok.

Hemlöshet är ett annat mycket stort problem som politikerna valt att ducka för. Det finns tomma sängar på vissa härbärgen vilket gör att man anser att problemen med hemlöshet är lösta.
Sanningen är en helt annan eftersom många av de som är hemlösa eller utsatta inte får, vill eller kan komma till dessa härbärgen. Stadsmissionen möter dessa människor dagligen och har en helt annan bild än politikerna. Bara efter dessa två besök är det en gåta för mig att kommunen inte öser resurser över Stadsmissionen och bidrar till att de enorma behoven kan minska i omfattning.

Ett samarbete som dock kommit igång tillsammans med kommunen är det så kalla ”crossroads”. Här är fokus på EU-immigranter som har en speciell situation, ofta med små barn. Dels kan man få en anpassad hjälp, dels får Mikaelsgården ett mindre tryck av EU-immigranter. Det pinsamma för kommunen är att man ger så små bidrag att det inte räcker till att driva verksamheten fullt ut. Men man har ju löst problemet (tycker man). Resten får Stadsmissionen lösa.IMG_8787Nästa anhalt var Hantverksslussen. Under ledning av Dirk Kehr, drivs en verksamhet där människor som varit utanför arbetsmarknaden får möjlighet till arbetsträning. Många av de som är i verksamheten har varit borta från arbetsmarknaden i mer än 10 år.  Ensamma, isolerade och otroligt rädda för att över huvud taget ta kontakt med andra människor. En träning som många gånger börjar med, att man vänjer sig med att möta medmänniskor. Sen får man ta nästa steg och fungera i en gemenskap samt få en liten gnutta självförtroende.
En arbetsträning som handlar om flera år av små små steg, för att till sist, när man når målet, kanske har ett riktigt jobb. Om arbetet är lyckosamt kanske man fått en person att lämna verksamheten på ca fem år. Här gäller en långsiktighet som är svår att hitta någon annanstans. Det finns exempel på unga personer som myndigheterna velat utförsäkra, men som kommit tillbaka till arbetslivet genom Stadsmissionens arbete. Den enkla lösningen är att utförsäkra någon, men vilken är den enda mänskliga? Känns som det är kvartalskapitalism även i socialtjänsten…IMG_8791Hantverksslussen fungerar som ett socialt företag med mål att leverera kommersiella produkter. Med designhjälp av studenter, har man t ex tagit fram denna leksakselefant. En produkt som redan fått uppmärksamhet och som kommer att gå att köpa bland annat på Stadsmissionens butik på Seminariegatan (Snart).IMG_8793Andra arbetsuppgifter man arbetar med är att laga, sy nytt eller göra om kläder så de kan säljas igen. Viktiga arbetsuppgifter för att förbereda sig för det verkliga arbetslivet. Här ser vi Rebecca Liljefors som handleder i arbetsträning.

Även här arbetstränar många väldigt utsatta och som har haft tunga missbruk eller psykisk ohälsa. Dirk berättar om den enorma glädje man känner, när någon som varit på arbetsträning i flera år, meddelar att han eller hon fått ett riktigt arbete. Bara ett sånt öde är värt all den mödan man lägger ner. På Hantverksslussen finns ett 15-tal som arbetar.

Har man varit så långt från arbetsmarknaden som många av dessa personer varit, är varje litet steg en seger. Till skillnad mot Kvinnobyrån och Mikaelsgården, så känner man en strimma hopp när man ser att det finns vägar ur utsattheten. Men eftersom behovet är så enormt mycket större än de resurser Stadsmissionen, får blir det ändå en känsla av hopplöshet som infinner sig.IMG_8797Nästa stopp är Stadsmissionens Second Hand butik på Seminariegatan. Verksamheten utvecklas mycket bra och tillgången av kläder, möbler, böcker och annat är stor. Här ser vi lagret av osorterade kläder. Ett råd. Skänk gärna, men kasta det som är trasigt eller dåligt själv, samt tvätta innan. Bara 50% av det som skänks är användbart och hanteringen av det som måste kastas tar stora resurser.

Även i butiken finns ett antal som arbetstränar. Alla Stadsmissionens verksamheter har en blandning av avlönade medarbetare, medarbetare som arbetstränar samt volontärer.IMG_8803Sista stoppet var på Katedralkafeét vid Domkyrkan. En kaféverksamhet som fungerar helt kommersiellt och drivs av Stadsmissionen. Även här är syftet att få människor som är i behov av arbetsträning, möjligheter att lära sig att arbeta på en vanlig arbetsplats. IMG_8800Sanna Sellberg till vänster är ansvarig för Katedralkaféets verksamhet. Till höger ser vi Stadsmissionens ansvarige Margareta Svensson-Paras. Sanna har gjort ett grymt bra jobb sedan hon började för ett år sedan och verksamheten ger nu ett överskott som bidrar till övriga verksamheter i Stadsmissionen.
Med erfarenheter som kökschef bl a på restaurang i London, kom Sanna tillbaka till Uppsala. Med ett stort hjärta att bidra till något, hoppade hon på jobbet som ansvarig för Katedralkaféet. Imponerande!

Totalt finns ett 25-tal anställda på Stadsmissionen i Uppsala. Dessa 25 leder ett 75-tal som är i arbetsträning och ett 100-tal volontärer. Alla volontärer går speciella utbildningar för att klara av att möta den tuffa verklighet man möter i vardagen. I Uppsala har man en ovanligt låg medelålder på volontärer. Ca 30 år är snitt, med den yngsta som 16 år och den äldsta som 90.

Även om jag känt till utmaningen i stora drag så var dagens resa en chock i hur illa det egentligen är med Uppsala. Vi får höra att det går bra för Uppsala, men ingen stad är väl bättre än sin sämsta del. Ingen kan tycka att det går bra för Uppsala, om staden ruttnar inifrån. Vi kan inte överlämna åt en Stadsmission med begränsade resurser att lösa detta tillsammans med andra frivilliga organisationer. Kommunen måste ta ett betydligt större ansvar. Både ge mer resurser och tänka långsiktigt. Man kan inte ge bidrag några månader i taget när omfattande verksamheter byggs upp och behovet växer. Ryck upp huvudet ur sanden och ge denna typ av verksamheter rätt resurser och skapa långsiktiga samarbeten (typ 5-10 år).

Samtidigt krävs det att vi vanliga Uppsalabor och Uppsalaföretag ställer upp. Med pengar, med kläder, med tid och med engagemang. Men likes på Facebook räknas inte även om jag tycker ni skall gilla Stadsmissionens facebooksida https://www.facebook.com/pages/Uppsala-Stadsmission/163291010383123?fref=ts.

På Pelle Svanslös bakgård finns Uppsalas mest utsatta. Och de blir allt fler. Vill du bidra som månadssparare, arbeta som volontär, testamentera eller på annat sätt bidra. Kontakta Stadsmissionen i Uppsala på http://www.uppsalastadsmission.se/dh eller insamlingschef Ewa Johansson Mobil 070-303 10 09 – ewa.johansson@uppsalastadsmission.se.

Jag skriver detta som privatperson och inte på uppdrag av Stadsmissionen, vilket är viktigt att veta.

 

Lunch med Ibrahim Baylan och Agneta Gille

IMG_7656I veckan hade jag en mycket spännande lunch i Riksdagshuset. Tillsammans med riksdagsledamoten Agneta Gille, lyckades vi få till ett möte med Ibrahim Baylan. Ibrahim är, som de flesta säkert känner till, socialdemokrat och arbetar med skolfrågor och utbildning. Vid en valseger för (s) är han tilltänkt som skol/utbildningsminister. En viktig person att prata skola och entreprenörskap med.IMG_7665Dagen började annars, som det gjorde för de flesta som pendlar till Stockholm – med tågproblem. För att vara på den säkra sidan blev det ett tåg redan kl 9.00. Det gick snabbare än befarat och 1,5 timme senare var vi framme i Stockholm. Helt plötsligt hade jag 1,5 timme att slå ihjäl i huvudstaden.IMG_7659En rundvandring i Gamla Stan hinner man inte alltid med, men nu fick jag möjligheten att vara lite turist. Lite tid att imponeras av Stockholm fantastiska miljö.IMG_7664Andelen turister i centrala Stockholm måste varit 90%. Mängder av bussar från bland annat Ryssland, Estland, Tyskland och Danmark fyllde ytorna kring slottet.IMG_7660Att det låg två stora kryssningsfartyg i hamnen bidrog säkert till att det var fullt på gatorna.IMG_7672Kl 12.00 var det lunchdags i Riksdagens lunchmatsal. Under lunchen inledde vi med att prata om entreprenörskap i allmänhet. Huvudsyftet med denna lunch var dock skolans roll, för att vi skall få fler företag i Sverige.  Hur ska man kunna gå tillväga, om man vill bygga upp en entreprenörsutbildning i skolan värd namnet? För att det är viktigt, var vi överens om och att det bara är via entreprenörskap vi kan behålla och utveckla vår välfärd.

Ung

Ett verktyg (eller en del av en lösning) kan vara Ung Företagsamhet, som har betytt mycket för att utveckla kunskapen att driva företag sista året i gymnasiet. Fortfarande är det dock bara drygt 10% av eleverna som driver ett UF företag (av nästan 200.000 elever) som går ut gymnasiet. Av dessa ca 20.000 UF-företagare kommer 4-5000 att starta eget i framtiden. Om den matematiska formeln stämmer skulle vi få 40-50.000 nya företag per år, om alla elever fick möjligheten att genomföra UF-utbildning i skolan. Känns som den mest okontroversiella frågan oavsett vilket politiskt parti man tillhör.

Under lunchen pratade vi om möjligheten att starta UF tidigt i skolgången. Varför inte redan i lågstadiet, om än på lekfull nivå. Kan man leka affär i förskolan kan man väl ta nästa steg i lågstadiet.

En annan utmaning är hur man skall kunna utbilda lärare. Det krävs naturligtvis en lärarutbildningen i entreprenörskap. Men skulle även kunna utbilda entreprenörer att leda lektioner i entreprenörskap. Då kan man få det bästa av två världar – grundkunskap och inspiration från verkliga livet.

Vi pratade om svårigheter och motstånd i gamla strukturer. Här finns stora hinder att ta sig förbi, men det är nödvändigt.

Rätt väg måste vara att testa i mindre skala. Att starta med en mindre försöksverksamhet, innan man gör detta till en riksangelägenhet. Då får man möjligheter att ändra och skruva i modellen innan man lanserar den i hela landet. Borde vara självklart tillvägagångssätt och mycket bättre än en byråkratisk utredning.

Hade man stått inför denna utmaning i ett företag hade man ju testat idén, innan man rullade ut det brett. Knappast svårt att inse, men det verkar som man helt missat den givna modellen i dagens skola. Här kör man bara, chansar och byter inriktning utan långsiktigt tänk. Blir det bra så är det mer lotteri…

Om jag personligen fick värdera olika ämnen i skolan, med utgångspunkten att det skall ge så mycket nytta som möjligt i vuxenlivet och för samhället tycker jag så här:

1)    Svenska, engelska och matematik
2)    Entreprenörskap
3)    Försäljning. Alla har nytta i hela livet av försäljningskunskap och i många olika sammanhang.
4)    Idrott och fysiska aktiviteter
5)    Övriga ämnen

Det måste naturligtvis finnas plats för övriga ämnen också. Men denna prioritering skulle vara mycket mer användbar i verkliga livet. Och visst borde det vara något skolan har som uppgift.

Jag har egna barn och bonusbarn som gått 12 år i skolan. Jag har varit mentor till UF-företagare och jag pratar ofta med ungdomar om entreprenörskap. Den vanligaste frågan är – varför får jag inte lära mig sånt här i skolan? Sånt som jag verkligen har nytta av i riktiga livet?

De ungdomar jag pratar med, har inte fått lära sig att anställa och starta företag. De har på sin höjd lärt sig hur det är att vara anställd. Jag ser en enorm potential i alla de ungdomar som har grymt bra drivkraft ,men som går i en skola som inte är anpassad till nutidens förutsättningar. Ungdomar som inte ser att skolan har något för dem ett erbjuda. Alla blir naturligtvis inte entreprenörer, men betydligt fler kommer att testa sina idéer och drivkraft i verkligheten.

Jag tänker fortsätta mitt kall att få en skola som har entreprenörskap som ämne. Jag har ett konkret förslag: Varför inte testa i någon eller några skolor i t ex Uppsala. Ta fram en enkel och lättbegriplig plan och kör den fullt ut (OBS: Ingen utredning). Ändra det som inte fungerar och lägg till sånt som saknas. Man behöver säkert minst två år av test och utvärdering innan man har hittat en fungerande modell. Samtidigt måste man utbilda nya lärare i entreprenörskap (eller entreprenörer i att vara lärare). Allt måste gå hand i hand.

Detta borde kunna ske med en bred politisk samsyn. Bort med prestigen och samarbeta över blockgränserna.

Med ökade behov av skatteunderlag för att betala välfärd, är detta ett måste. Man kan jämföra med kossan och mjölken. Föder man inte upp nya kor så kommer mjölken snart att ta slut. Ju fler kor man föder upp, ju mer mjölk finns att fördela. Just nu har vi brist på mjölkande kor. Vi måste ha fler kalvar på grönbete…IMG_7667Tack Ibrahim och Agneta för en givande pratstund. Jag ser med försiktig optimism på er hjälp, att bidra till en skola som gör att fler blir entreprenörer i framtiden.

Pakweep Project går in i nästa fas

För ungefär två år sedan träffade jag och Anneli ett amerikanskt lärarpar på en skola som heter Pakweep i Khao Lak. Det var början till det projekt som under en tid utvecklats till en fungerande syverksamhet där vi syr t-shirts. Även om det fortfarande är i mycket liten skala har vi i alla fall klarat av att gå från en idé till verklighet.

Resan har inte varit okomplicerad. Det svåraste har nog varit att driva ett engagemang på så långt avstånd. Även om vi haft duktiga projektledare i Mitch och Laine är det inte samma sak som att kunna vara på plats och driva på. Utmaningarna med att hitta bra folk är också svårt. Man har en helt annan livsstil i Thailand och långsiktigt tänk är inte alltid en självklarhet. Vi har bland annat haft ett antal sömmerskor som vi utbildat, men som kort därefter slutat. Jag försökte även införa prestationslön, dvs betalt per sydd t-shirt. Då slutade alla så det fick jag ta tillbaka. Ett annat problem är handlingskraft. När jag besökte studion i november satt två sömmerskor och tittade på en trasig symaskin. Den hade varit trasig i två veckor, men man ringde inte för att få den lagad. Det finns gott om historier genom projektet, men i det stora hela har det gott bra.

IMG_5378

En utmaning var att hitta tygleverantör. Vi tog oss till tygmarknaden i Bangkok för att lösa problemet. Där hittade vi både tyg, mönster och på något sätt även få till etiketterna. Utan hjälp av Ching hade detta aldrig varit möjligt.

pakweep logo

Logtypen har sitt ursprung från skolan i Pakweep och ritad av en ung elev. Vi vet tyvärr inte vem som ritat den, men det var en tävling där eleverna fick rita sin egen logga och så här blev den. Känns naturligtvis extra viktigt att den är gjord lokalt. Liksom allt annat är storyn bakom loggan naturligtvis en viktig del.

IMG_3198Vår lilla studio ligger vid stora vägen som går genom Khao Lak. Den kanske inte ser så mycket ut för världen, men det fungerar och kostnaderna är låga.

IMG_6513

Pla heter en av våra två sömmerskor. Så här långt har vi gjort ca 500 t-shirts. Senaste ordern var från en gäst på Memories som blev så förtjust i projektet att han köpte 20 st hem till sitt företag i Stockholm.

IMG_5388

Vår lilla etikett på tröjans utsida bidrar till storyn och har helt klart en positiv effekt för den som är intresserad av att köpa tröjor.

Nu till det som skall hända i nästa fas!

Det är att överlämna verksamheten till en lokal entreprenör. Vi vill ha en person, helst kvinna, som driver verksamheten som sitt eget företag och får det att växa. Mitt mål har aldrig varit att äga och driva detta som mitt eget företag, utan ett projekt som ska hjälpa fattiga människor att bli framgångsrika samt skapa arbetstillfällen. Detta istället för ren välgörenhet. Om allt går som vi hoppas och tror kommer detta att kunna växa och successivt utbilda och anställa fler och fler sömmerskor.

Nu blir rollen framöver att vara en kund till Pakweep och att sälja tröjornas på den svenska marknaden. Vi kommer att göra detta under Profilix namn och naturligtvis helt utan några egna påslag. Alla pengar som blir över skall gå tillbaka till Pakweep.

En annan viktig uppgift är att bidra och utveckla försäljning lokalt. Det är en utmaning i sig och här krävs en hel del coaching och säljtänk. Men det tänkte jag överlämna till Kasper.

Några personer har varit extra viktiga i detta projekt.

DSC03827

Mitch och Lainie Angel har varit projektet troget i snart två år. Mitch som parallellt jobbat på olika skolor i Khao Lak (som engelsklärare) har tillsammans med sin hustru varit ovärderliga i projektet. De kommer att fortsätta till slutet av april då vi har målet att allt skall vara överlämnat till den lokala entreprenören. Mitch ses på bilden i en Memories tröja som naturligtvis är sydd i Pakweep.

En annan person som varit avgörande för detta är Niklas Adalbert som genom sina generösa ekonomiska bidrag gjort att vi kunnat engagera Mitch och Lainie under en så lång tid.  Fantastiskt och stort tack!

Jag hoppas kunna skriva i bloggen om några månader vem som tagit över och vilka nya mål som satts upp.

 

Möte i Stadsmissionens Råd

I veckan hade vi lunchmöte i Stadsmissionens Råd. Vår uppgift är att jobba med utvecklingsfrågor för att Stadsmissionen (i Uppsala!) skall få möjlighet att hjälpa fler. Ett arbete som ständigt är i motvind då det saknas pengar, politiker som gömmer sig bakom ”rätt” statistik och ett ständigt ökande behov. Ibland känns arbetet helt hopplöst även om vi  alltid försöker arbeta lösningsorienterat.

En stor eloge till de som arbetar med att hjälpa de som har det tuffast i samhället och en stark uppmaning till alla politiker och tjänstemän att se verkligheten som den är och inte alltid hitta orsaker för att dölja problemen och skydda sig själva.

En liten parantes – den 16 oktober är det ”Fattigdomens Dag”. Pinsamt att den skall behöva ”firas” i Sverige.IMG_5493

Våra möten i Stadsmissionens Råd sker i Samariterhemmets bibliotek. Här ser vi Benny Olsson, Hans G Svensson, Charlotte Wall och Katarina Funseth. Med ryggen emot Dan Lannerö som är ordförande i Stadsmissionen och Margareta S Paras och Matilde Johansson som arbetar på Stadsmissionen.

Om du inte har möjlighet att vara volontär kan du alltid bli månadsgivare eller företagspartner. Gå in på Stadsmissionens hemsida uppsalastadsmission.se och anmäl dig.

En dag på ”Cotton market

Lämnade Khao Lak efter frukost tillsammans med Ching och Door. Flyg från Phuket till Bangkok. Måste ha thailändsk hjälp för att klara av det som måste göras på bomullsmarknaden. Bara att ta sig till marknaden i taxi är en utmaning om man är ”falang” (utlänning). Men med Chings hjälp kom vi fram efter ett kortare stopp på hotellet.

IMG_5378

Här står Ching och jag bland alla 100-tals tyger och lika många olika tygbutiker. Här köper man förvisso inte världens billigaste tyger, men man kan köpa små volymer lokalt och det är viktigare. Hela projektet är ju raka motsatsen till den vanliga massproduktionen.

IMG_5385

Med hjälp av Door fick vi rätt tyg, råmaterial till ”neckband” samt några nya mönster.

Om det är så här det ser ut i Bangkok kan man ju tänka sig utmaningen att göra detta i t ex Pakistan eller Indien.

IMG_5386

Så här glad blev kvinnan som ägde butiken när vi var klara. Hoppas det inte berodde på att jag betala de cash och att hon lova de skicka varorna… Men något alternativ fanns inte och det är svårt att ta med 100 kg bomull på flyget.

IMG_5383

Sen var det beställning av lappar med storlek. Vi hoppade över alla tvättråd mm. Här kör vi rakt av ”Pakweep + storlek”. Sen var det den viktiga informationsetiketten som skall sitta på utsidan av tröjan.IMG_5388

Kan vara lite fel på grammatiken, men det har jag hjälp med, så ni kan slappna av.

 

 

Pak Weep, Khao Lak och en engelsklärare

Efter att sovit bort mitt jetlag var det en innnehållsrik dag att se fram emot. Under gårdagens tur med moto-biken mötte jag en typisk thailändsk störtskur, men nu hade det mesta torkat. En stärkande joggingtur på stranden och en god frukost så var det extra laddat. Bra start på dagen. Till moto-biken. Naturligtvis hjälm på. Nu kör vi!

Första stoppet var i Chings mammas nya restaurang. Ett rent artighetsbesök, men också viktigt. Stället heter ”Happy Beach”, men nu i lågsäsong känns det knappast ”Happy”. Men  man har i alla fall lyckats få stället startklart och i okober öppnar man.

Chings mamma och hennes dotter Soon och en kompis (till höger) framför Happy Beach skylten.

Sen var det dags för personalmöte på Pak Weep Studion. En stor dag och väldigt kul att se de första t-shirts vi gjort samt träffa de fyra som vi har anställda.

200 stycken t-shirts som skall levereras till Memories (överraskande, eller hur?). Även om det finns vissa detaljer att slipa på såg det väldigt bra ut.

Naturligtvis måste det provas. Känns perfekt och är definitivt över förväntan. Känns nästan overkligt att detta varit möjligt att genomföra, men nu är den delen av utmaningen på plats.

Kul att få föreviga detta ögonblick med personalen samt projektledaren ”T-shirt Mitch”.
Samtidigt som alla delar fallit på plats gällande produktionen kom ett kraftigt bakslag. Mitch som till vardags är engelsklärare på två skolor i Khao Lak har inte fått sitt anställningskontrakt förlängt. Det kanske inte låter så allvarligt, men det är det. I och med det får han inget nytt arbetstillstånd och måste lämna landet senast 31 oktober och rollen som projektledare. Inte bra! Här gällde det att komma på något…

Efter mötet i Studion åkte vi till Chings hus som börjar ta form.

Om en månad är det inflyttning. Naturligtvis helt underbart och nu kan Ching med familj ta ett stort steg i sitt liv. 2.3 miljoner Bath får man en hel villa på dryga 100 m2 (ca 500.000). Prisvärt måste jag säga (fast man behöver ju inte så mycket värmeisolering).

Tillbaka till Memories och som vanligt var det elefanter på vägen. Tur man har hjälm…

Fast det går långsamt på lilla Memoriesvägen så man hinner väja i god tid innan. Men det är häftiga djur så man får ta det försiktigt.

Sen var det en stunds avkoppling och funderande i solnedgången. En tid på dygnet som är perfekt för att sortera tankarna.

Man kan undra varför det här molnet hade placerat sig just framför solen. Men det blev ju vackert ändå.

Inte blev det mindre stämningsfullt när några oxar kom gående i vattenbrynet.

Men tillbaka till problemet med Mitch arbetstillstånd. En fundering började slå rot. Skulle vi kunna anställa honom på Memories. Om han bara har ett jobb så skulle arbetstillståndet ordna sig.
Man vad har Memories för nytta av en engelsklärare? För inte var det som beachboy han skulle jobba…
Vi kom fram till att det fanns massor av fördelar. Han kan lära personalen bättre engelska, han kan lära alla barnen till de som arbetar på Memories engelska, han kan starta en liten engelsk barnteater för de thailändska barnen. Han kan ge privatlektioner till barn inne i Khao Lak osv. Vi kom på massor av bra idéer. Eftersom engelska undervisningen i skolorna ofta är usel kändes detta kanonbra. Så beslutet var taget. Memories är förmodligen den första Beachrestaurangen i Thailand som har anställt en engelsklärare.

Så här glad såg Mitch ut efter att vi kommit överens. Nu skall vi ordna alla handlingar, omregistrera Memories så vi får anställa utlänningar samt att utbildningen av personal påbörjas. Något som startar redan på måndag. Sen skall ju detta finansieras också, men det är mitt jobb.

Samtidigt kan Mitch fortsätta vara ansvarig för Pak Weep projektet. I alla fall under överskådlig framtid och det känns skönt.

Nu känns det som det är dags att gå i säng. Imorgon skall Ching, Door och jag till Bangkok och köpa tyg, beställa labels och en ”rotery-cutter”. Just nu ångrar jag mitt bristfälliga engagemang på syslöjden i skolan…

Memories rustar för fullt

Under lågsäsongen har arbetet med att fräscha upp och bygga ut Memories pågått för fullt. Förra årets fina utveckling har givit råg i ryggen och nu skall restaurangen renoveras efter havets och vindens påfrestningar samt byggas ut för att bli en ännu bättre anläggning.

Toaletterna har byggts om helt och är nu så fräscha att de platsar på vilket lyxhotell som helst. Nu gäller det bara att hålla rent och fräscht så kommer vi få högt betyg för denna så viktiga del.

Köket som vi byggde för tre år sedan blev snabbt för litet. Trycket har varit stort och ibland har vi varit så många som åtta personer i köket. Då är det svårt att arbeta effektivt. Nu ökar vi ytan rejält samt ändrar inredning och planering. Eftersom som maten är en så viktig del på Memories är denna utbyggnad efterlängtad och nödvändig.

Den största förändringen blir dock baren. Här slår vi till ordentligt. Den gamla baren är jämnad med marken och vi börjar om från början. På samma ställe men mer än dubbelt så stor kommer den att ligga. Det byggs för fullt och byggnaden börjar ta form.

Den kanske viktigaste detaljen av alla – bardisken – har lagts på plats. Törs lova att det är Khoa Laks längsta bardisk. Här finns anledning att hänga många kvällar med en god Margeritha eller en kall Singha.

Och inte är det något fel på utsikten från baren heller. Med nya barbord, sand mellan tårna och schysst musik kommer detta att fortsätta vara ett ställe i världsklass att hänga på.