Godkänt men ingen fullträff med Kjell Enhager

På onsdagskvällen var jag bjuden på ett event med Kjell Enhager som coachar i positivt tänkande och ledarskap. Förväntningarna var stora och UKK var fullsatt med över 1000 åhörare. Kul dessutom att publiken var väldigt blandad med olika åldrar och yrken. Han har verkligen lyckats göra sig ett namn och bara det är beundransvärt.

Att recensera det Kjell pratade om i 3,5 timmar är inte aktuellt. Då är det bättre att gå in på hans hemsida. Men några reflektioner vill jag i alla fall göra. IMG_9828På plussidan var han underhållande och hade ett bra budskap som han delade in i fyra fack;  Mitt eget ansvar, Mål, Metod och Möjligheter. Ett bra upplägg och saker man alltid behöver påminnas om.

Förvisso känns de flesta positivitetstalare relativt lika i sin framtoning, men Kjell hade ett bra upplägg med gott om liknelser och historier tillsammans med en röd tråd i personlig utveckling, eget ansvar och andra kloka saker.  Många skratt gav också kvällen en positiv eftersmak.

På minussidan tycker jag han höll på alldeles för länge. Nästan fyra timmar gjorde att sista timmen kändes som en gäspning. Något som fler än jag kunde konstatera då folk började lämna lokalen. Innan hade jag trott att det handlade om en dryg timme. När han efter nästan två timmar började prata om paus, förstod jag att jag missförstått en del. En annan sak som det blev alldeles för mycket av, var alla de korta avbrott för dialog med sin granne i stolen bredvid. OK några gånger, men nu var det om och om igen. På slutet tror jag de flesta hade tappat allt engagemang. Dels var det för många avbrott, dels var varje avbrott för kort för att ge något.

Sammanfattningsvis kan jag ge honom godkänt men inte mer. Bra budskap och underhållande på plussidan, för långt och alla avbrott på minussidan. Tror han har betydligt mer att ge till grupper han coachar i ett längre perspektiv, än detta mer ståupp arrangemang.

Stort tack Eva Yng för att du bjöd med mig. Oavsett Kjell hade jag ju grymt bra sällskap…

Att arbeta i en elitidrottsstyrelse

Med jämna mellanrum kommer styrelsearbetet i idrottsföreningar upp till diskussion. Just nu är det Almtuna, Sirius Bandy och Uppsala basket som fått medial uppmärksamhet. När det gäller Almtuna och Sirius Bandy är det den dåliga ekonomin som förorsakat den föga smickrande uppmärksamheten. Så snart det hettar till så kommer också kritiken. Viss kritik befogad medan annan är baserad på okunskap. Då detta inte bara är ett problem i Uppsala utan i i stort sett hela landet kan man undra vad det är som gör att just idrottsklubbar har så svårt att få ekonomin att gå runt. Jag har inte gjort någon vetenskaplig undersökning men har själv erfarenhet från styrelsearbete i Sirius Fotboll och Sirius Huvudklubb.

Sirius_CMYK

I de flesta styrelser sitter representanter från näringslivet. Något som borde borga för erfarenhet att sköta ekonomin, men i verkligheten blir det inte alltid så. Varför då kan man undra?

Jag upplever själv att man underskattar komplexiteten i verksamheten. I ett företag mäts man affärsmässigt. Företagets grundläggande framgångar och verksamhet är i mångt och mycket grundat på lönsamheten och att det finns en marknad för produkten. I idrotten är det resultaten på planen som mäts av omvärlden, inte antalet betalande kunder (åskådare/sponsorer). Det blir två skilda världar som inte har så lätt att enas.

När jag kom till Sirius Fotboll i mitten av 2000-talet var klubben i djup kris. Både ekonomiskt och idrottsligt. Vi var ett nytt gäng som satte tänderna i utmaningen och lyckades med hårt arbete få ordning på ekonomin. Parallellt lyckades vi gå upp i Superettan och vi hade en kombination  av ekonomi i balans och sportsliga framgångar. En kombination som inte är allt för vanlig och definitivt inte enkel.

Till skillnad mot ett företag så mäts en idrottsklubb uteslutande efter den idrottsliga presentationen. Idrotten är ansiktet utåt, laget har fansen och media bedömer varje nyförvärv, varje träningsmatch, skador och placeringar i tabellen. Styrelsen är mer eller mindre ett nödvändigt ont och skall inte lägga sig i.
Det är nog den avgörande skillnaden mellan idrott och företagande. Det är också det som är huvudorsaken i att man ibland kommer i problem. Helt enkelt att den idrottsliga verksamheten ställer krav på spelare, träningsläger, träningsförutsättningar etc för annars kan man inte nå de mål som satts upp. Jag har själv upplevt hur svårt det är att stå emot idrotten, när kraven kommer.

Med detta i bakhuvudet är det lätt att skruva upp intäktsbudgeten. Man hoppas att det skall komma några hundra åskådare till per match och man tror att man kan öka sponsorintäkterna med x antal 100.000. De två intäktskällor som är överlägset störst. Visst kan det fungera. Första året i Superettan 2007 gick strålande. Publiken strömmade till liksom sponsorerna. Alla ville vara med när det gick bra och året blev både idrottsligt och ekonomiskt en framgång. Det var också med det i bakhuvudet vi gick in i säsongen 2008. Tränarkraven ökade, spelarlönerna likaså. Budgeten höjdes inte speciellt mycket, men problemet var när resultaten uteblev. Tomt på läktarna och sponsorer tappade intresset. Den lilla reserv som fanns gick åt. Året därpå blev ändå värre och respass till Div 1 igen.

Trots att man försöker planera för alla eventualiteter är det nästan omöjligt att anpassa en förening som degraderas. TV-pengar försvinner och sponsorerna vill inte betala lika mycket. Speciellt många minuter i TV syns man inte i Div 1. Så det blev några svåra år, men Sirius räddades av det allmänt kända samarbetet med Bengt Ågerup. Ett samarbete som givit Sirius Fotboll en nödvändig stabilitet och som gör att man kan satsa både på ungdomssidan och damsidan samtidigt som man har ett konkurrenskraftigt lag i Superettan.

Frågan kommer dock tillbaka. Varför är det så komplicerat att arbeta i en styrelse i en elitförening. Jag kan naturligtvis inte tala för alla, men jag tror huvudorsaken är svårigheten att stå emot kraven från media, tränare, spelare och fans. Får vi inte köpa den spelaren osv. Att stå emot där tror jag är huvudfrågan. Hur man ändå kan bli framgångsrik är knepigare. Men att långsamt bygga med egna talanger är en viktig del (inte enkelt det heller för övrigt). Något som tar lång tid och man måste stå emot omvärldens snabba krav på framgång.

När det blåser hårt så poppar det alltid upp så kallade experter. Såna som i efterhand exakt vet hur man skulle ha gjort. Att vara expert i efterhand är ju inte så svårt, men att slänga ur sig ilskna kommentarer om styrelsernas inkompetens är standard. Tänk om dessa experter kunde bidra till lösningen istället, men att sitta hemma i soffan och ha åsikter är inte samma sak som att man är beredd att ta ansvar för sitt tyckande.

Självklart skall kritik kunna ges när det finns brister. Men frågan är vem som vill sätta sig i en styrelse i en idrottsförening i framtiden? Alla ledamöter i Uppsalas föreningsliv är oavlönade, dvs ideellt arbetande. Även på elitnivå. Vad är det som gör att man är beredd att lägga 100-tals timmar om året och mest arbeta med bekymmer? För operativt arbete måste man vara beredd på, då det sällan finns avlönade resurser, för alla de uppgifter som behöver genomföras. Att man sen i slutändan kanske till och med får stoppa in egna pengar som belöning kryddar inte nöjet av styrelsearbetet.

Jag tror idrotten måste tänka om. Om inte pengarna räcker till, för att få verksamheten att gå ihop måste kostnaderna minska. Spelarlöner, planhyror, resor och andra kostnader måste anpassas. Jag tror att de flesta klubbar betalar för mycket för sina spelare i förhållande till ekonomiska förutsättningar och underhållningsvärde. Egentligen en dålig anpassning till marknaden. Någonstans är det ju den produkt man säljer, som skall betala för verksamheten. Och det kanske helt enkelt är får dåligt underhållningsvärde i konkurrens med annat som är grunden till problemen.

Slutligen måste en kommun som Uppsala besluta sig för om man vill ha elitidrott eller inte.  Jag tror inte att någon idrottsförening känner helhjärtat stöd från kommunen. Istället ses man som en jobbig kostnad som bara kräver nya arenor och är dåliga på att betala fakturor. Min absoluta övertygelse är att elitidrott är en av de viktigaste faktorerna för att få en utvecklad breddidrott. Breddidrotten är kanske den allra viktigaste faktorn för att ungdomar skall ha en vettig sysselsättning, uppfostras i lagarbete samt få nödvändig motion. Därför tycker jag att det är självklart att kommunen måste vara mycket mer aktiv i sitt stöd för elitidrottsföreningarna och ge dem rätt förutsättningar.

Sammanfattningsvis tror jag att:
– styrelsen måste ta kommandot över de idrottsliga besluten
– löner etc måste marknadsanpassas till vad omvärlden är beredd att betala
– man måste bygga långsiktigt med egna talanger,
-kommunen måste ha en helt annan inställning för att stödja elitidrotten
-styrelserna måste grunda budgeten på fakta och inte förhoppningar.

För det är naturligtvis inte bara skit att jobba i en idrottsstyrelse. Tvärtom, det är en väldigt stor glädje och energikick att arbeta med idrott och de gånger man lyckas är belöningen enorm.  Jag lämnar Sirius Huvudklubbs styrelse nu i februari. Fotbollen lämnade jag för några år sedan. Sedan 2002 har det hänt otroligt mycket och resan har varit fantastisk. Till syven och sist är det inte ekonomin som jag kommer ihåg av alla de här åren,utan alla de underbara människorna man fått jobba med. Nu får jag hålla tillgodo med Vaksalas U17 grabbar som skall spela pojkallsvenskan. Min uppgift där? T ex dra in pengar…

 

Kvotera politiker med företagarerfarenhet

När man som företagare skall anställa någon, är egenskaper som drivkraft, attityd och engagemang avgörande. Jag tror att det är exakt samma egenskaper som gör att man blir politiker. Man vill förändra och man har ett driv att förbättra samhället utifrån de egna idéerna.
När det gäller att anställa till ett företag, måste dessutom erfarenheter och kunskap inom det område man skall verka inom, finnas. Man måste ha en CV som matchar det ansvar och de uppgifter man skall arbeta med.

Om man ser samma behov i det politiska livet, kanske man kan få svar på varför det är så många brister i samhället. Det som ligger mig varmast om hjärtat och det som är motorn i hela samhället är entreprenörskapet. När man träffar politiker, lyssnar på politiker eller läser om politiker, verkar erfarenheten och kunskapen om entreprenörskap vara mycket bristfällig. Samma gäller definitivt inom facket.
Några exempel: För ett par veckor sedan kom LO med en rapport med tre huvudpunkter för att förbättra den svenska ekonomin. Inget av dessa tre var att underlätta för företagare eller skapa fler företag. Härom dagen var det Stefan Löfvens tur. Hans recept vid det tillfället, är att ställa krav på svenska företag att exportera mera. Vadå, är det statsministerns sätt att se detta? – Nu jäklar måste nu exportera mer!!! Som politiker måste väl jobbet vara att se till att förutsättningarna att driva företag är så bra som möjligt samt minska krånglet att exportera. Framför allt om man är Stadsminister… Att säga att företagen måste exportera mera är som att säga åt en höjdhoppare att hoppa högre. För att kunna se effekt, måste man ge rätt förutsättningar och förstå hur man bygger resultat. I

Detta var två exempel bland hur många som helst. Min slutsats är att skulle jag rekrytera med samma krav på kompetens som till ett företag, så skulle väldigt få av de politiker jag hör yttra sig, ens komma till intervju. Helt enkelt på bristande förståelse för en verklighet som bygger välfärden.

Att fördela det andra skapat behöver man inte vara så förbannat smart för. Men att förstå mekanismerna som skapar nya arbeten, är en helt annan och avgörande. På samma sätt som man pratar om kvotering av kvinnor i styrelser vore det lika självklart att minst 50% av alla som besätter platser i politiska sammanhang, måste ha varit företagare i minst 5 år. Då kanske man kan få folkvalda som förstår hur välfärd skapas, som kommer med nya kreativa lösningar, som kan sköta verksamhetens ekonomi och som bygga en vettig organisation. Jag säger inte att allt och alla är dåliga, men nog skulle det vara både klokt och uppfriskande att ställa andra erfarenhetskrav på de som styr över våra liv.

Hotellrecension från Bangkok

Bangkok har blivit en av mina absoluta favoritstäder att besöka. En megastad som bara bubblar av action och möjligheter, med ett klimat som är sommar året runt. Självklart finns det enorma problem också, men nu fokuserar vi på det positiva.
Denna gång är det hotellet som heter ”So Sofitel” som står för boendet. Direkt kommer man till en av de saker som gör Bangkok attraktivt. Man kan bo på lyxhotell till en bråkdel av priset i t ex New York eller London. ”So Sofitel” ligger i stadsdelen Silom och är en upplevelse att bo på.
Rummet, som i och för sig inte är deras standardrum, mäter hela 65m2 och har en fantastisk utsikt över Bangkok. Priset är betydligt lägre än ett litet krypin på 12 m2, vi bodde på i New York. Dessutom ingår en fantastisk frukost samt att det är fria drinkar och afternoon tea. IMG_9762Utifrån är det mer elegant än storslaget.  IMG_9759Om man får lite tid över kan man hänga vid poolen. Ett poolområde på 10:e våningen med  Bangkok framför fötterna. IMG_9745

IMG_9743Väl uppe på rummet har man en säng som erbjuder en härlig vy över Bangkok åt två håll. Ingen dålig vy att vakna upp till.
Att sen TV:n har Airplay så man kan spela sin Spotify lista är bonus. Högtalare runt om i rummet såklart. IMG_9752En liten minibar där dryckerna ingår. Snyggt dold med dörrar som smälter in i det superdesigande rummet. IMG_9749Om man vill ta ett bad så erbjuds det såklart.IMG_9748Tycker man att det är viktigt med utsikt från toaletten så varför inte…IMG_9755Om man vill ägna några minuter åt ett fixa frisyren eller lite sminkning, är även det av högsta klass.IMG_9753En ”walk in closet” är kanske inte nödvändigt när man bor 4 nätter på ett hotell, men här erbjuds det ändå. IMG_9764Och som sagt, mellan 17 och 19 erbjuds fria drinkar och tilltugg om man så önskar. IMG_9760Man kanske undrar vad allt detta kostar? Drygt 2000:-/natt, så det är inte gratis såklart. Men vill man fortfarande unna sig lyx, men inte lika stort rum, kan man hitta femstjärnigt, för långt under 1000-lappen.