Segt O´Learys

Igår skrev jag om att fylla 54. Vad jag inte skrev om, var middagen på kvällen med mina grabbar och Anneli på O´Learys. Adam och Hugo är (var) stora fans av O´Learys och när jag ville bjuda på middag var valet givet. Nu blev det inte så bra som vi hoppats. Både Adam och Hugo ville ha varsin god biff, men fick istället slita med ett senigt köttstycke. När vi kommenterade det för servitrisen fick vi svaret ”ja tyvärr, jag vet att det är senigt kött”. Om det nu var så att hon visste att biffen för 379:- var senig kunde man ju förvänta sig att få reda på det. Och om man nu ändå missat att informera om det kanske man kunnat hitta någon kompensation. Då hade jag kunnat skriva något positivt på min blogg och till och med tänkt mig gå tillbaka. Nu lär det dröja och självklart berättar jag detta för så många jag kan.

Det jag egentligen vill beskriva är hur otroligt viktigt det är att bygga relationer med kunderna och se till att man kan leverera minst det som förväntas. Oavsett om man heter Tele2,  Media Markt eller O´Learys. Det behövs inte så speciellt mycket för att man skall välja någon annanstans att spendera sina pengar. Att folk dessutom älskar att berätta om var de fått dåligt bemötande gör inte saken bättre. Trist att så få verkar fattat det…

Att bli 54

Att fylla år är en upplevelse med blandad förtjusning. Jag har aldrig tyckt det varit så viktigt att fira födelsedagar men jag vill verkligen ha fest när det gäller. Dvs jämna tillfällen. Idag är inget jämt tillfälle så det får passera utan någon större uppmärksamhet. Att det var så mycket som fyra år sen jag firade min 50-årsdag på Hyllan med Wallmans och nästan 200 vänner känns overkligt. Att jag bara har 11 år kvar till pension är också overkligt. Eller 13 som det är numera. Hur skall jag hinna med allt? Just nu känns mina 30 år som Gallerixare oproportionerligt många. Inte för att Gallerix var en dålig eller tråkig resa utan allt annat jag upptäckt man kan engagera sig i. Backa bandet har aldrig varit framgångsrikt så det gäller att se framåt. Först och främst vägrar jag se någon pensionsgräns över huvud taget. Möjligtvis att jag kan få tillbaka någon skattekrona från 67 års ålder, men att sluta engagera mig känns helt otänkbart. Då skall man komma ihåg att jag vid 30 års ålder planerade att gå i pension vid 55… Hur tänkte jag då?

Det där med att bli 54 är egentligen inte så tokigt. Man kan kombinera ett ungdomligt sinne med massor av erfarenheter som man kan ha nytta av. Både privat och i arbetslivet. Visst känns kroppen lite tyngre ibland, men mentalt verkar inget hänt sen tonåren.

Att vakna på sin 54-årsdag av att Hugo, 13 år, ropar grattis och kliver in i duschen känns kanon. Adam kompletterade med ett sömnigt grattis några minuter senare. Kasper försökte kontakta mig på Skype från Singapore men jag fick nöja mig med ett grattis på FB. Morsan som alltid brukar hänga på låset skickade ett sms att jag skulle få en födelsedagskram på fredag. I min värld kan det inte bli bättre.  Att man sen får några hundra grattis på FB känns naturligtvis kul. Helt plötsligt vet alla om att man fyller år. Även om man påminns av Facebook så blir det ändå en liten egotripp. Kul!

Vad skall jag hitta på de närmaste 30-40 åren? Nog finns det planer och mycket är redan på gång. Men det viktigaste är att sätta nya bollar i rullning och sen hitta lösningar längs resans gång. Det är fascinerande hur många möjligheter som uppstår och hur många fantastiska människor man får träffa om man bara vågar anta nya utmaningar.

Samtidigt som det finns långsiktiga planer är det viktigt att ta vara på varje vaken stund. Så jag njuter av att avsluta min födelsedag med ett glas bubbel framför brasan med underbara Anneli.

Kyla, ny investering och 1x.com

Efter Thailandsresan var det bistert att komma hem till iskalla Sverige igen. Från 30 grader varmt till en alldeles för sen vår.  Veckan började annars med att rörmokaren ringde och sa att han inte kunde komma som lovat. Han hade nämligen fått besök hemma hos sig av en målare som skulle göra något jobb. När han ringde mig och sa att han inte kunde komma så sa han ”hantverkare du vet”. Rätt kul kommentar från en som jag satt hemma och väntade på. De flesta yrken får ju anpassa sig till kunden.  Men det är nog bara hantverkare som kan skita i sina kunder på det sättet. Något vi jobbar med på K360 för att förändra.

Annars började veckan med avstämning på Royal Streaming. Bolaget ångar på som tåget och Gustav & Co gör ett grymt bra jobb. Nu blickar vi utanför Sveriges gränser för att söka kunder på andra marknader. Vi spelar redan musik för våra svenska kunder i USA, Asien, Australien och Europa. T ex Monki, Acne, Clas Ohlson, Waynes och många andra. Men nu skall vi börja bearbeta huvudkontor på några av dessa marknader.

Kul också med nya profilen. Så här snyggt ser det ut när man kommer att hälsa på hos Royal.

På torsdagen var det dags att anta en ny utmaning. Montree skrev papper på en investering i ett väldigt spännande företag som skall etableras i främst Sverige. En andel på 20% och rollen som projektledare och styrelseordförande känns otroligt spännande med detta grymt vassa varumärke. Vad det är? Det avslöjar vi inom några veckor.

Fredagens spännande möte kan jag dock rapportera öppet om. I mitt engagemang i 1x.com har jag haft nytta av mina gamla kontakter i bildbranschen. Vi hade besök av tyska företaget Eurographics ledning där vi arbetar med att utveckla ett samarbete. Eurographics är en av världens största bildleverantörer med verksamhet i 60 länder. 1x.com är kanske världens vassaste Community för fotografer. 70.000 unika besökare varje dag. En kombination av två världar där det finns otroligt mycket vi kan utveckla tillsammans.

Här ser vi Jacob stolt demonstrera 1x.coms nya revolutionerande version av Communityn. Gå in och skapa din egen playlist på 1x.com. Du kommer helt plötsligt att kunna göra din TV hemma till en tavla med de några av de bästa bilderna från hela världen, hela tiden med nya motiv i din egen smak.

Heiko Turhan (Försäljningschef) och Bernhard Gürster (VD) diskuterar tillsammans med Ralf och Jacob på 1x. Nu skall vi samarbeta för att förändra framtidens bildmarknad. Väldigt spännanda att komma tillbaka till min gamla bransch men i en helt ny tappning. Den fysiska bildmarknaden som Gallerix har varit ledande i, har ju varit på stark tillbakagång. Nu kommer comebacken på världsmarknaden för bilder och det känns otroligt spännande.

Helgen avslutade veckan med en god middag serverad av svärföräldrarna, en helt värdelös landskamp mot Irland, 50-årsfest med 80-talstema, två matcher för Vaksala P98, Adams lag, Innebandymatch med Saga, Hugos lag.

 

Strandträning, födelsedagspresent och Chings party

Lördagsmorgonen började som alla andra mornar denna vecka väldigt tidigt. Kasper är inte mycket för att sova och denna morgon var det thaiboxingsträning på stranden vid Memories. Kan nog inte hitta en bättre miljö för träning.

 Så här,bra förutsättningar hade boxarna denna morgon.

Kasper och Bouy in action.

Samma snygga vältrimmade kropp som sin far. Visste inte att sexpack går i arv…

På eftermiddagen var det en stor stund för både mig och Borm. För några veckor sedan fyllde han 9 år och presenten var lite shopping och äta hamburgare på McDonalds i Khao Lak. Hans val av presenter blev en träningsoverallsjacka, keps och en ryggsäck. Allt lite extra komplicerat då han inte kan engelska. Men det löste sig med teckenspråk typ tummen upp eller tummen ner.

Jag försökte få på Borm en hjälm men varken han eller hans mamma tyckte det var lämpligt. OK, bara att gilla läget och det gick bra även denna gång.

Borm i sin nya jacka och keps.

Sista kvällen för denna gång var en riktig partykväll då Ching fyllde 33 år. Vi stängde Memories kl 21.30 och blev hämtade av två minibussar för transport till en lokal pub i Takuapa. Riktigt ös med thailändsk band på scenen och alla på gott humör.

Fullt ös på dansgolvet.

Tor gick upp på scenen och sjöng en sång för Ching. Finalen gjorde de tillsammans.

Kasper är en självklar aktör på scenen. Det fanns ingen Michael Jackson låt som orkestern kunde men det gick bra med några andra hits.

Sista bilden från Memories för denna gång. Taxi till flygplatsen och sen fortsatte Kasper och Phille till Kamala Beach för några dagar på hotell innan de beger sig till Kuala Lumpur och Singapore. Sen ska de avsluta Asienresan med två veckor på Memories innan de återvänder till vardagen i Sverige.

Sista bloggen från Thailand för denna gång från Loungen samtidigt som man får massage. Nu skall det bli skönt att komma hem.

 

Surfing, symaskin och kalas

Fredagen var planerad med en resa till Phuket för att beställa den symaskin som saknats. Som vanligt i Thailand så ändras planerna och både tid och resmål ändrades. Medan vi väntade passade Kasper på att testa vågorna. Lyckades rätt bra för att vara ny i gamet.

Fast mest tid gick det åt att vänta på en tillräckligt stor våg. Nu under högsäsong är det rätt lite vågor men ofta bra för nybörjare.

Men när det väl kom en våg som det gick att surfa på funkade det riktigt bra.

Sen var det dags att ge sig iväg till den lilla staden norr om Phuket som heter Khok Kloi där vi skulle träffa försäljaren av symaskiner. Lite dålig känsla hade vi nog i magen. Men med Chings hjälp fanns det i alla fall en möjlighet att vi skulle få ut något av resan.

När vi kom fram till mötesplatsen var det som det ofta brukar vara i Thailand. Fel! Den maskin vi sökt, gör något som heter ”coverstitch” och detta var något helt annat. Men det positiva var att killen vi träffade kunde, tillsammans med Ching och internet, lista ut vad vi egentligen behöver och var vi kan få tag i det. Så resan var ändå värdefull och gjorde att vi kan gå vidare. Preliminärt har vi maskinen på onsdag. Sen kör vi igång utbildningen och snart produktionen.

På kvällen var det kalas för Pad som fyller 18 år. En av Memories toppenkillar och riktig charmknutte fick naturligtvis egen tårta.

Sen bjöd Pad som vanligt på sin fireshow. När vi lämnade Memories kändes det som det var många timmar kvar innan kvällen var slut för födelsedagsfirarna.

Thai boxing med Kasper och mer besök

Torsdagen var lugn med möjligheter till lite arbete i härlig miljö. Långpromenad till Ma-Mas för  en sen lunch var ett skönt avbrott. Senare på eftermiddagen var det dags för att åka till Rawai Muay Thai träningsanläggning för thaiboxing. För en ovan kampsportare var det en häftig anläggning att komma till och extra spännande såklart att se vad Kasper kunde.

Boxningssäckarna på långa rader i träningsanläggningen.

Fyra stycken ringar fanns det också plats för. Träningsanläggningen som också har ett antal bungalows, är i stort sätt fullbokat av västerlänningar som kommer på besök. Allt från några veckor till flera månader för att träna thaiboxing, ofta två gånger om dagen.

Kasper och tränaren Bouy som är både ansvarig för träningen och svåger till Ching. Något som gjort att man förlagt lördagsträningarna till stranden vid Memories. Extra kul naturligtvis och uppskattat.

Kasper in action. Tränaren säger hela tiden vilket slag eller spark han skall göra. Under passet körde man fem ronder på tre minuter samt att man körde situps och armhävningar när man vilade.

Det där med sparkar och knän kändes extra jobbigt. Det var ingen lättpratad kille efter ett stenhårt pass på 1,5 timme.

Ni som tror att detta är en arrangerad bild tror helt rätt. Känns som jag fortsätter jogga på stranden istället….

Kasper är ju alltid hungrig och efter ett hårt träningspass extra hungrig. Killarna var lovade att gå på den skandinaviska restaurangen Viking på kvällen.

Förutom Hanna och Phille, Kasper och jag hade vi fått sällskap av Kaspers kompis Pelle. Han skall bo på Memories en månad och började sin kulinariska upplevelse av Thailand på Viking han också. Men han åt i alla fall thaimat och inte korv med makaroner som Phille eller köttbullar och potatismos som Kasper. Välkommen till Khao Lak Pelle. Imorgon blir det nog en masaman.

Jakten på symaskiner och Chings nya hus

Onsdagen bjöd på en spännande jakt på en speciell symaskin som vi måste ha för att kunna sy fållen mm på våra t-shirts. Vi började i Pak Weep Project Sewing Studio där vi konstaterade att vi börjar närma oss start även om vägen är krokig.

Här ser vi beviset på den första viktiga symaskinen som skall göra det mesta av jobbet. meningen är att vi skall ha fem stycken av denna sort. Bakom bordet sitter Mitch Angel. Engelsklärare, volontär och en av våra projektledare på plats.

Lainie Angel som är huvudansvarig för projektet visar stolt upp den första producerade tröjan i Pak Weep Projects historia. Den skall vi naturligtvis göra något speciellt av. Vi kommer dessutom att ta fram en ”first collection” som kommer att vara extra dyr och extra mycket som inte är 100%. Förhoppningsvis hittar vi någon eller några som vill betala det lilla extra för denna unika kollektion.
För övrigt kommer Pak Weep Projects tröjor alltid att vara dyrast. Samtidigt går alla intäkter tillbaka till projektet. Vi planerar att första produktionen kan vara igång i augusti/september och en order på 300 tröjor har redan kommit från Memories samt 100 st från Know IT i Uppsala. Vem är nästa på tur?

I jakten på den rätta symaskinen, som inte är helt enkelt besökte vi några skräddare i Khao Lak. På ställe nummer ett lyckades vi få namnet till en återförsäljare i Phuket. De sålde inte denna typ av maskiner men kunde visst ordna från Bangkok. Vi åker dit på fredag sa vi.

Hos skräddare nummer två fick vi ingen hjälp men här fick Kasper napp när det gällde beställandet av kavajer. Skillnaden att gå direkt till skräddaren (det är aldrig den man träffar i butiken som syr) är att priset blir ännu billigare. Det gillade Kasper.

Efter besöken hos skräddarna var det dags för ett ögonblick jag väntat på länge. Ett av målen med hela Memories är ju att Ching, Tor och lilla Montita skall få ett bra liv. Ett viktigt och stort delmål är att få ett eget boende. Nu har stunden kommit, pengarna finns och de har hittat sitt drömställe. Huset skall vara klart i januari och anpassas helt till deras egna önskemål. Huset på bilden är ett liknande och byggs på tomten bredvid Chings. Ching ville att jag ville ”godkänna” projektet innan han sa ja. Självklart och imorgon betalar han handpenningen. Fantastiskt kul och välförtjänt efter mycket hårt arbete och duktigt entreprenörskap.

Här står Kasper mellan Ching och Tor på det som kommer att bli verandan och uteplatsen. Innanför ett stort rum, tre sovrum och ett litet kök. Skall bli otroligt spännande att se hur detta kommer att se ut när det blir klart.

Tillbaka till Memories efter inköp av King Prawns och andra godsaker för kvällens Candle Light Dinner. Men först fick Kasper hoppa in och servera lite shakes till några törstiga gäster på stranden. Candel Light Dinner har vi varje onsdag och det är nästan alltid fullt. Bara levande ljus på hela stranden, ingen musik, ingen el. Bara havet och stranden. Världsklass!

 

Korns place öppnat

För nästan ett år sedan stack Korn och Chings mamma och öppnade eget på stranden Bangsak norr om Khao Lak.  Det har varit en tuff start och att de fått ihop ekonomin är imponerande. Men nu har de i alla fall öppnat och vi var på plats med lite inflyttningspresenter.

Vi köpte lite växter för att ge dem möjlighet att göra det lite mer ombonad på stranden.

Vi lastade bilen full. Sex stycken höga gröna växter och två blomträd hade nog gått loss på 5000:- i Sverige. Här klarade vi oss med knappa 1000:-. Dessutom bestämde vi oss för att köpa 6 palmer till Memories. Dom kan vi dock inte flytta förrän det blir regnsäsong. Pris 2000 Bath styck. För en 5 meter hög palm. Känns överkomligt.

Ching, hans mamma och Kasper utanför restaurangen som de påpassligt döpt till ”Happy Beach”. Nu hoppas vi det kommer några kunder så det blir happy på riktigt.

Genuin thailändsk var ambitionen men den enda skylt vi såg var denna. Men det kanske funkar det med…

Efter besöket på Happy Beach var det en promenad längs stranden från Memories till     Ma-Mas. Masaman soap som vanligt på

Kvällen bjöd mig och Kasper på en underbar solnedgång från balkongen på Apsaras.

 

Tillbaka i Khao Lak

Efter en flygresa i 11 timmar var det härligt att återigen landa på Thailändsk mark. Resan gick extra fort då jag hade Philips flickvän Hanna som resesällskap. Annars började det lite sådär på Arlanda. Loungen på F var stängd och vi bestämde oss för att gå tillbaka till den gamla loungen. Men vad jag inte tänkte på var att vi måste gå genom säkerhetskontrollen igen. Helt plötsligt kändes de inköpta flaskorna med skumpa som ett problem. Så det var bara att checka in dem och hålla tummarna för att de inte skulle gå sönder. Måste säga att jag blev överraskad när de kom fram i oskadat skick. Även det andra bagaget med kläder och fotbollsskor till barnen i Khao Lak kom fram som de skulle.

Väl framme vid Memories var det härligt att träffa alla, inte minst Kasper och Philip som jag inte sett sen nyår.

Efter två månader i solen och med dagliga träningspass såg sonen ut så här. Man kan helt klart konstatera att en vältränad kropp inte är något man ärver (tur för Kasper), den förtjänar man. Hur som helst har Kasper och Phille haft en härlig tid på Memories. Thai boxing, surfing, golf och att arbeta på stranden som beach boys kan göra vem som helst avundsjuk.

Som vanligt fylls fotoalbumen av solnedgångar. Denna gick inte av för hackor den heller. Fast mest kändes den kanon pga sällskapet.

Extra kul var det att Kaspers mamma Marianne och Jörgen också var på plats och vi fick träffas tillsammans en kväll innan de skulle åka hem igen. Här ser vi Hanna och Philip (som ser så glada ut att ha träffats igen) Marianne och Kasper.

Att Hanna kom och hälsade på Phille innebar att Kasper inte hade så mycket plats i bungalowen att sova på. Något som inte Kasper led så mycket av då han delade rum med mig på Apsaras istället. Rum med utsikt mot havet gjorde det inte sämre. Men mest lockande för Kasper är alltid frukostbuffén…

Memories kockar hade gjort kvällen måltid till en upplevelse. Varsinn hummer och lite bubbel med sanden mellan tårna.

Trevligt sällskap med Jörgen, Marianne, Kasper och Philip o Hanna såklart. Första dagen slutade annars rätt tidigt efter en lång resa som kändes av i kroppen. Men nu väntar en innehållsrik vecka med en skön blandning av aktiviteter, projekt och avkoppling.

The impossible och Khao lak

I helgen har The Impossible premiär i Sverige. Filmen om tsunamin 2004 som väcker många starka känslor. Vi var själva i Khao Lak våren 2004 och fick då kontakt med Ching, hans familj och vänner. Tsunamin drabbade dem hårt liksom många andra. Nu har katastrofen blivit film och det är med blandade känslor man mottager den.

Som det mesta tragiska har det flera sidor. I mitt fall är den positiva sidan vänskapen och kompanjonskapet med Ching. Något som resulterat i en härlig strandrestaurang i norra Khao Lak som idag sysselsätter ett 20-tal personer och som förändrat Chings liv (och även mitt eget). När filmen nu kommer har den en extra stark koppling till Ching och även mig själv. Dels då jag har många vänner i Sverige som drabbades, dels det som drabbade Ching och hans familj, dels att Memories har en central plats i filmen.

Filmteamet med huvudrollsinnehavarna Ewan McGregor och Naomi Watts  hade fastnat för Memories och var frekventa besökare under filminspelningen. Man bodde på Le Meridien några kilometer norrut, men uppskattade den genuina Thailändska miljön, vänligheten och lugnet på Memories. Under ett av mina besök fick vi sällskap i en volleybollmatch av Naomi och hennes man Liev Schrieber (även han Hollywoodkändis). En lite udda händelse men också väldigt kul.

Kanske inte är så stolt över min hållning, men det är den enda bilden på Naomi och mig. Tyvärr slutade det med att jag i min iver att briljera, kastade mig,  fick nackspärr och fick kliva av. Något större medlidande kan jag inte påminna mig att hon visade…

Den hösten och vintern när filmen spelades in bodde Annelis dotter Carolina och hennes kille Jeppe på Memories i en av våra bungalows. Vid ett tillfälle sökte man statister och de fick frågan att vara med. Något som ledde till 6 veckors filminspelning och massor med upplevelser utöver det vanliga.

När (om) ni ser filmen så kommer den här scenen att dyka upp med Carolina och Jeppe. Dessutom är de med i ett antal andra scener men då måste man nästan veta var, för att se dem. Men här är det verkligen i händelserna centrum.

Man har alltid tsunamin med sig när man besöker Khao Lak. Med denna film kommer det ändå närmare. När jag lämnar Sverige för Thailand imorgon är det som vanligt med stor längtan men också med stor respekt för det som förändrade livet för så många.